Ja, naturen påminner just nu mest om ett lockande bakverk, som man bara vill sätta tänderna i och avnjuta. Snabb energi som skänker snabbt välbefinnande. Men i motsats till de ätbara sötsakerna så varar ofta den energi som naturens eget socker genererar länge, länge.
Alldeles lagom mycket vinter är det i min smak och de nya vinterdäcken på min trogna svarta Skeppshult - de första vinterdäck jag någonsin ägt - tar ett fast och tryggt grepp om den vita marken under mig när jag morgnar och eftermiddagar susar fram, till och från mitt arbete. En lång julledighet ligger endast någon vecka framför mig och jag längtar.
I min växande hög av julläsning, som jag tror att jag nämnde i min förra blogg, hamnar bara det, för mig, bästa av det bästa. Ett klart udda, och till en del närmast pinsamt, urval av gammalt och nytt och högt och lågt kan jag avslöja att det hittills har blivit. Allt dock med en gemensam nämnare: Det är böcker som, av högst olika orsaker, väcker en stark längtan till läsning hos mig. Men det finns även en annan, något lägre rankad, hög med lektyr. Den som inte kvalade in bland julböckerna och som därför kan konsumeras på stört. Lite längre ner kommer ett smakprov ur den senare.
Min hemstad, Norrlandsmetropolen Sundsvall, har tidigare figurerat i två olika sviter av deckare. Den första jag läste var serien om den avhoppade högstadieläraren och nyblivna journalisten Amanda Rönn av pseudonymen och författartrojkan Emma Vall, som började ges ut redan i slutet på 90-talet. Det här är en både spännande och riktigt bra skriven relationsdeckarserie och jag tycker det är synd att den inte följdes av fler titlar än de totalt fem som finns utgivna.
Sedan kom Jonas Moström med sina Sundsvallsdeckare där polisen Johan Axberg och hans kompis, läkaren Erik Jensen, spelar huvudrollerna. Närmare tiotalet titlar hann komma ut innan Moström istället började förlägga handlingen i böckerna till Jämtland och senare även till Uppsala. Visserligen figurerar Johan Axberg ofta på ett hörn även i dessa böcker, men den välbekanta barndomsmiljön går man däremot miste om.
Därför blev jag i eld och lågor när jag plötsligt upptäckte Susanne Fellbrinks debut - Sundsvallsdeckaren ”Än sjunger hon inga sånger”. En deckare i musikmiljö. Musiken är även författarens egen miljö. Frilansande artist, låtskrivare och kulturentrepenör sedan länge. Dessutom framgångsrik körledare i denna den körtätaste av städer. Så kul att hon valt att åter sätta Sundsvall på deckarkartan!
För Cilla Fahlander har musiken alltid varit drivkraften i livet. Drömmen om ett skivkontrakt och medverkan i Melodifestivalen gick dock i stöpet, efter ett mycket obehagligt möte med en musikproducent när Cilla var i de övre tonåren. Nu är hon drygt trettio och varvar musikjobb på helgerna med nattjobb på lokaltidningen och försöker däremellan få livet med man och två små barn att fungera. Ett slitigt liv, som jag tror att många som är eller en gång varit småbarnsföräldrar kan känna igen sig i, och en tillvaro som inte alltid är så lätt. Speciellt inte som Cillas man tillbringar vardagarna i Stockholm, där han utbildar sig på Musikhögskolan, och pendlar till Sundsvall på helgerna.
Många är de kvinnor som kvalar in i gruppen av snälla och duktiga, men Cilla verkar vara i en klass för sig. En person som inte i någon situation riktigt verkar kunna sätta ner foten och säga ifrån. I vissa lägen är det kanske förståeligt, men när hon till och med, utan något försök till protest, låter de närmaste väninnorna bete sig både osjysst och elakt, så blir jag lite fundersam. Cilla är dock endast drygt trettio och kanske är det meningen att vi ska få se henne mogna och utvecklas framöver. Jag hoppas det och jag hoppas också att hon, för sin egen skull, med åren får lite mer skinn på näsan.
Geografin i Fellbrinks bok skildras ingående - även om författaren har ändrat om lite här och där - till glädje för oss som kan se alltihop framför oss. Miljön i övrigt, det vill säga musikbranschen, vet jag själv inte mycket om, så det var intressant att få en inblick i vad som till vardags verkar vara ett ganska oglamoröst slit.
”Än sjunger hon inga sånger” är den första boken i en planerad serie om Cilla Fahlander, varav även den andra nu finns utgiven. Den tredje kommer att nå bokhandelsdiskar och nätbokhandlar i januari. Det är en både spännande och sympatisk debut av Susanne Fellbring - en debut av den sort som lockar till ytterligare läsning.
Ha en fortsatt fin december och minns att den som har en bok att läsa är aldrig ensam - inte ens i dessa tider.
/The Tea lady
0 kommentar(er)
