28 November 2019 - 17:38
En älskad dotter är hemma. Efter mer än ett år långt, långt borta, klev hon av tåget. Glad. Strålande.
Glad är även mamman. Kravaller och utegångsförbud. Nu slipper jag i alla fall oroa mig för det. Dotterns sikte är nu inställt på några år i mammans eget favoritland. Kan man tänka sig. Ett nytt kapitel i både hennes och mitt eget liv.
En ny tid. Adventstid. Med snö och ljus. Vita pappersstjärnor och doft av granris och hyacinter. Julpsalmer och Christmas Carols. Det första ljuset redan tänt i smyg. En av årets vackraste högtider.
Ett nytt år, snart - och nej, det år som strax är till ända var inte något av mina bästa. Snarare ett av de värre. Nu får 2019 för min del gärna sväva vidare. Ut ur mitt liv, upp mot rymden och in i oändligheten.
En ny tid. Ibland - och i synnerhet i dystra november - så fantiserar jag. Drömmer om att slippa gå upp i gryningen var morgon. Slippa cykla till jobbet i kyla, snö, regn och mörker. Dryga milen per dag. Slippa komma hem dränerad på all energi och stupa i säng redan innan eftermiddag riktigt hunnit övergå i kväll. Slippa helger som inte är lediga, utan redan från början intecknade - av både måsten och nöjen.
Istället. Få ägna all sin tid åt det man verkligen vill göra. Dra täcket över huvudet en beckmörk, ruggig morgon. Gå upp när man behagar. Välja att ta det lugnt. Tända ett levande ljus prick varje dag vid frukostbordet. Sitta länge. Njuta av stillheten. Lyssna på tystnaden. Kontemplera. Meditera. Fundera.
Orka sköta om sin hälsa. Lyssna inåt. Träna. Promenera. Flanera. Gå stavgång och powerwalka. Skaffa sig nya rutiner. Utveckla nya intressen. Byta miljö. Unna sig att vila. Varje dag som ett blankt ark att fylla med det som för tillfället lockar.
Nog vore det ganska skönt?
Nåja. Tiden är inte inne ännu. Men den närmar sig. Väntar runt hörnet. Förr än man tror. Snart, så.
Ett nytt liv. En ny chans. Att göra det som ännu inte är gjort. Att förverkliga drömmar. En pirrande känsla, rentav så som när man i ungdomens vår tog det efterlängtade språnget rakt ut i stora, vida världen.
"Det gick fort", minns jag att min pappa ofta brukade säga, syftande på livet och kanske även med ett underliggande budskap till mig att ta vara på tiden och inte kasta bort den på oväsentligheter. Pappa är för länge sedan borta, liksom nu även mamma. Men jag finns ännu kvar. Fortfarande med drömmar och förhoppningar - precis som då, när jag var ung. Nu är det jag som säger till mina flickor: "Det går fort. Ta vara på tiden".
En ny tid runt hörnet. Att få råda över sin egen dag och sin egen vecka. Sitt eget liv. Ja, den som lever får se.
Ha en fin Första Advent!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
