"Jag längtar till landet som icke är
ty allt som är, är jag trött att begära"
Edith Södergran (1892-1923)
Om Alex Schulman som bloggare, poddare och krönikör vet jag nästan inget. Om Alex Schulman som författare vet jag något lite mer. Jag har läst två av hans tidigare böcker. "Skynda att älska", som utkom 2009 och "Glöm mig", som kom 2016. Jag tyckte mycket om båda.
I den första av böckerna fokuserar Alex Schulman på sin far, den på sin tid mycket välkände TV-producenten Allan Schulman. Schulman närmade sig redan de sextio när mellansonen Alex kom till världen och var mer än trettio år äldre än hans mor, Lisette Schulman, som var journalist och tillika dotter till författaren och debattören Sven Stolpe.
Alex och hans bröder tvingades tidigt i livet axla ett ansvar för sina föräldrar - den åldrige fadern och den alkoholiserade modern. I "Skynda att älska", beskriver Alex sorgen över den utmätta tiden med fadern. I den andra boken, "Glöm mig", skildras det smärtfyllda förhållandet till en lynnig och oberäknelig mor.
I sin senaste roman, "Bränn alla mina brev", har Alex Schulman förflyttat sig ytterligare en generation bakåt i tiden, till sin mormor, Karin Stolpe. Upprinnelsen till boken är ett besök som Alex gör hos en terapeut. Terapeuten ber honom att rita ett släktträd och med ett rakt streck markera de problemfria relationerna och med ett zick zack-streck de problemfyllda.
Det visar sig att hans fars släktträd endast innehåller raka streck. Inga konstigheter där. Hans mors släktträd, däremot, blir fullt av ilskna zick zack-grenar och alla strecken pekar mot en och samma person - Alex morfar, Sven Stolpe.
Sven Stolpe var, oftast, mot sina barnbarn en snäll och skämtsam morfar. Men inte ens en mycket liten pojke kunde undgå att uppfatta den grymhet och hänsynslöshet som Stolpe gav uttryck för gentemot sin hustru Karin och att se den uppgivenhet och rädsla som hon i sin tur utstrålade.
Karin, som var uppvuxen i ett akademiskt hem, med flera nobelpristagare i släkten, hade själv en examen i språk. Hon var verksam som översättare av bland annat fransk och tysk litteratur.
Sven Stolpe var känd för sin vresighet och inte bara Karin, utan också deras fyra barn, var en måltavla för hans dåliga humör. Stolpe gjorde sig inte sällan ordentligt ovän med människor och fiendskapen varade i några fall ett helt liv. Däribland hans illa dolda hat till författaren Olof Lagercrantz.
Småbarnspappan Alex börjar se illavarslande tendenser hos sig själv och oroar sig för att det här i förlängningen ska påverka hans egna barn. Han är rädd att föra arvet från sin morfar och mamma vidare. Han vill bryta mönstret och lära sig hantera sin ilska.
Men varifrån kom Sven Stolpes ursinne? Alex börjar att nysta i sin morfars förflutna. Han läser hans böcker och dagböcker. Dammsuger dem på information. I böckerna återkommer hans morfar ständigt till sommaren 1932. Vad hände då? Någonstans benämner Stolpe det hemlighetsfulla som inträffat som ett "sexuellt attentat". Vad betyder det? Och vem är den mystiske O L, som Sven Stolpe ständigt öser sitt hat över i dagboksanteckningarna?
Det är ett systematiskt detektivarbete det handlar om och Alex drabbas av ett slags besatthet. Även Karins brev från den aktuella sommaren spåras upp och läses. Han lägger pusselbit till pusselbit och en bild träder långsamt fram.
Handlingen i boken spänner över nära nittio år. Det handlar om en hemlig kärlekshistoria som varade i några korta sommardagar och ett straff som varade en hel levnad. Det handlar om ett liv som aldrig blev av och en längtan som aldrig försvann. Det handlar om svallvågor som ger efterverkningar i flera generationer, i två olika familjer. Det en smärtsam historia, som griper tag och som inte släpper greppet. Själv kunde jag inte lägga ifrån mig boken, utan läste ut den på en kväll och fastän jag visste hur den skulle sluta, så kunde jag inte in i det sista låta bli att hoppas på ett mirakel.
Alex Schulman ger med sin bok sin mormor Karin en röst. Hon som skrämdes till att tiga i årtionden får nu äntligen själv berätta sin historia.
Alla de tre nämnda böckerna ovan är biografiska romaner och alltså en blandning av fakta och fiktion, vilket man ska ha i minnet när man läser. En biografisk roman är ett försök till återskapande och gestaltning av verkligheten så som den, baserat på de fakta som finns, fömodas ha varit.
Alex Schulman har återigen lyckats med det svåraste av allt - att skriva en bok som skakar om och berör på djupet. Själva kännetecknet för god litteratur, menar jag.
Novemberhelg är lika med läshelg! Trevlig läsning!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
