”When despair for the world grows in me
and I wake in the night at the least sound
in fear of what my life and my children’s lives may be,
I go and lie down where the wood drake
rests in his beauty on the water, and the great heron feeds.
I come into the peace of wild things
who do not tax their lives with forethought
of grief. I come into the presence of still water.
And I feel above me the day-blind stars
waiting with their light. For a time
I rest in the grace of the world, and am free”
(Wendell Berry)
Just denna dag signalerar väderleksprognosen, för första gången på mycket länge, sol, värme och blå himmel – och den ser ut att hålla vad den utlovar. Vi lämnar motorvägen och färdas, med det glittrande havet vid vår sida, de sista kilometrarna av vår resa längs smala, lantliga grusvägar. Bakom skir försommargrönska passerar vi fantastiska träslott och grosshandlarvillor från det förra sekelskiftet – uppblandat med lite mera modesta stugor och moderna hus. Sedan är vi framme vid det fiskeläge som är resans mål. Vi parkerar vår bil vid caféet och ser oss nyfiket omkring. Inte så många besökare ännu och helt tomt på caféets uteservering. Så skönt!
”Jag bjuder på en glass sedan!”, lovar jag.
Solen glittrar över öppet hav och vinden är stilla när vi, efter att först ha orienterat oss på kartan, i sakta mak strosar ner mot småbåtshamnen. Några större båtar och ett par långsmala öar kan skönjas långt ute vid horisonten. Efter en stunds mediterande i morgonsolen på bryggan går vi upp mot caféet igen och börjar långsamt vår vandring i nordlig riktning. Solen – förrädisk i kombination med hav och vind – har hunnit bli stark nu och keps och solhatt åker för säkerhets skull på.
Längs den lilla byvägen flanerar vi, passerar det gamla kapellet, beundrar de vackra gamla trähusen. Vi stannar en stund och språkar med en äldre sommargäst, som gärna vill berätta om traktens – och husens – historia. Ett trevligt och intressant samtal. Så småningom säger vi hej då och tar av ner mot fyren. Där sitter vi länge och beundrar havspanoramat - nu ur ett delvis nytt perspektiv. Vi vandrar längs steniga stränder. Slår oss ner på varsitt gråstensblock och mediterar och reflekterar lite mer. Skådar havsfåglar. Fotograferar havsfåglar. Lyssnar till deras hesa skrianden. Fotograferar havet – och avslutar så med ett besök i ett av de små lokala rökerierna.
Nere vid bryggan hittar vi ett ledigt bord. Det har hunnit bli vid lunchtid och jag dukar på rutig duk upp vår medhavda picknick under den osannolikt blå himlen. Dubbla rågbrödsskivor fyllda med brieost, tomat och sallad. Oliver. Hummus. Hårdkokta ägg. Böckling från det lokala rökeriet och, till efterrätt, hembakad pumpapaj serverad med tjock yoghurt. ”Sådana bakverk serveras nog inte på caféet”, konstaterar jag, och får medhåll.
Samtal, vila och fortsatt havsmeditation. Sedan in i bilen och en kortare färd norrut. Fika alldeles vid det öppna havet. Tevatten som kokas på gasolkök. Duken som läggs på igen och muggar och tepåsar som dukas fram, tillsammans med mörk choklad och nötter. Det smakar ljuvligt. Jag hänger oavbrutet med blicken där hav och himmel möts. Som att titta genom ett vidvinkelperspektiv känns det. Jag tar in och tar in. Kan inte få nog av den tavla som ligger framför oss.
Kristi Himmelsfärdsdag, fågelskådning och picknick. Ett slags gökotta – om än inte i ottan – kan man ju faktiskt säga att vi, förutom allt annat, hade. Miljöombyte. Energipåfyllning. Skönhetsupplevelse. Balsam för en orolig själ. Naturens välgörande, livgivande kraft.
Härligt var det, alldeles oavsett, och allt sparar jag som vanligt inombords – tills det är dags för nästa besök vid havet.
Vad hände sedan? Jag är en HSP – en Highly Sensitive Person – och superkänslig för en mångfald nya intryck på en och samma gång. Fick som väntat betala för vår utflykt genom att ligga mer eller mindre utslagen på soffan i två dagar efteråt, alltmedan min arma hjärna försökte sortera alla intryck.Men det var det värt!
Ha en fin helg!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
