Så var det snart dags att återgå till vardagen igen. Semesterledigheten går mot sitt slut för denna gång. Men ytterligare dagar finns kvar att ta ut. Det kommer en höst och en jul och kanske fler resor.
Ännu en svemester har genomförts. Även denna sommar bär det av norrut. Det börjar bli lite av en tradition för oss. C upplever nytt och jag återser det välbekanta med nya ögon. En turist i min barndoms trakter? Ja, definitivt. Men en främling? Nej, så långt har det aldrig gått.
Hur skulle det kännas att flytta tillbaka? Skulle mer än fyra decenniers exil i olika delar av vårt land snabbt reduceras till en enda, mycket lång, parentes? Ja, kanske. Möjligtvis. Vet inte riktigt. Men tankar värda att tänka så här i prepensionstider.
Upp och iväg tidigt nästa morgon och kompassen inställd på nordväst. Vi är på väg mot ett en gång mycket mäktigt vattenfall som torrlades i ett anfall av storhetsvansinne och i ett försök att ändra älvens förlopp. Den dramatiska händelsen, som på bara några timmar tömde en hel sjö och sedan utlöste en gigantsk flodvåg, inträffade 1796. Som genom ett under krävdes inga människoliv. Den torrlagda forsen, med omgivande stigar och vandringsleder är nu ett naturreservat och ett av traktens större besöksmål.
Vi är också på väg mot ett annat, mycket oväntat inslag, i de norrländska skogarna. Beläget endast några kilometer från den nu så ekande tysta forsen. Ett buddhistiskt tempel mitt bland de täta, mörka granarna. Nej, jag skojar inte.
På halva vägen stannar vi till och tar oss på smala serpentinvägar upp till ett av min barndoms utsiktsberg. Jag tillbringade mina somrar inte så väldigt långt härifrån, på en udde vid en stor sjö, bortom skogarna. Ett berg långt utöver det vanliga. I en trakt full av troll, älvor och vättar. Indalsälven, den fjärde Norrlandsälven att checka av denna resa, slingrar sig fram mellan bergen och ligger nu för våra fötter. Det är hisnande och så vackert att man blir mållös. Jag tänker på hur olika typer av natur påverkar oss. Havet får mig att känna mig fri. Det öppna landskapet gör mig glad och lätt om hjärtat. Men de höga, granklädda bergen gör mig trygg. Aldrig har jag känt det så tydligt som nu. ”Nästan som i Alperna!”, säger C och jag instämmer.
Vi har passerat en länsgräns och är i det riktiga inlandet nu. Betydligt mindre tjusigt än kusten. Vilt, vackert och spektakulärt. Sorgligt avfolkat och öde. På sina håll lämnat att dö. Vi åker vidare och anländer efter ytterligare ett antal mil till den torrlagda forsen. Gångbanor och trappor av trä löper kors och tvärs över de stenar och klippor långt under oss, som en gång var sjöbotten. Vi promenerar upp och ner och fram och tillbaka. Stannar däremellan till för att ta in miljöerna. Det är mäktigt och imponerande.
Vi beundrar den runda utomhusteatern med roterande läktare, som är en ny upplevelse även för mig. Här spelas det teater i ljusa norrländska sommarkvällar. Natur och kultur. Den absolut bästa kombon, har jag alltid tyckt. På gräsmattan strax intill scenen hittar vi lite skugga. Vi ställer vi upp vårt medhavda campingbord och kokar te på gasolköket.
Så småningom lämnar vi Döda Fallet och åker vidare till den Thailändska paviljongen. Uppförd 1999, till minne av ”Kungen av Siam”, som, inbjuden av Kung Oscar II besökte trakten hundra år tidigare. Den thailändske kungen åkte ångbåt på älven, studerade flottning och sågverksindustri och gillade och imponerades av det han såg.
Vi är hungriga och börjar vårt besök med en sen lunch på den intilliggande thairestaurangen. Utsikten från verandan består av åker och skog, men vrider jag bara huvudet en aning åt vänster, så skymtar jag i ögonvrån den vita och guldfärgade paviljongen, utsmyckad med små tinnar och torn. Så surrealistiskt och märkligt alltihop. Men en härlig och osannolik stilkrock.
Här skulle jag kunna leva, tänker jag. Ett enkelt och genuint liv på landet, långt från ytlighet och snobberi - men med spännande och oväntade inslag. Fast, kan man förstås inte låta bli att fråga sig, hur länge kommer det att finnas grundläggande service i den närmaste tätorten? Möjlighet att handla mat? Låna en bok? Hämta ut ett paket? Kommer man snart att behöva vara både ung, frisk och bilburen för att kunna bo i glesbygd? Eller är det kanske rentav så att man måste vara det redan idag? Sorgligt att tänka på för den som har upplevt en tid då dessa små fina samhällen blomstrade och som fortfarande har en stor del av sitt hjärta kvar i den här miljön.
Fortsättning följer...
Ha en fortsatt fin julihelg!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
