23 Januari 2021 - 11:44
Enorma mängder snö, följt av blask och slask - följt av minusgrader och is. Nej, inget favoritväder sett ur en vintercyklists perspektiv. Men januari är snart ett minne blott och det återstår endast fem veckor till sportlovet, säger de som vet.
Kanske finns det ändå hopp om en vår?
Vid sidan av det pandemiska TV-tittande som drabbat så många av oss, så försöker jag också att avsätta en stund varje dag till läsning. Jag känner för egen del att vad jag behöver just nu, ännu mer än i vanliga fall, är en bok att hålla mig i - och gärna flera stycken samtidigt. Det kan vara en rykande aktuell fackbok vars ämne lockar mig. En spännande deckare som skingrar tankarna. En klassiker som jag vill läsa om. Eller en bok från barndomen som får mig att tryggt somna in om kvällen...
Det är just det här som är så härligt med läsning. Man kan välja och vraka. Läsa det man känner för. Det man lockas av. Det man behöver för stunden. Det ska inte finnas några måsten eller pekpinnar. Någonsin. Endast läsandets glädje och välgörande kraft.
För stunden har jag själv behövt Aino Trosell, arbetarförfattaren som för si så där tjugo år sedan nu, började att skriva spänningsromaner om vårdbiträdet, städerskan, garveriarbetaren, kokerskan, lantbrevbäraren med mera Siv Dahlin. En kvinna som i mogen ålder och efter en uppslitande skilsmässa lämnar Göteborg och slår sig ner i glesbygdens Västerdalarna, med Malung som närmaste metropol - åtskilliga mil bort.
Det har nu hunnit gå tolv år sedan den förra boken om Siv Dahlin kom ut och glädjen när jag förstod att hon nu oväntat dykt upp på den litterära scenen igen var därför stor. "Gränsmark" heter Aino Trosells senaste roman i den här serien. Siv är en modig, kompetent och jordnära kvinna, som alltid verkar landa på båda fötterna, trots att hon genom åren blivit inblandad i både det ena och det andra. Efter en utflykt till Bergslagen i den förra boken är hon nu tillbaka i Finnmarken där hon, trots att hon närmar sig pensionsåldern, lyckas få ett jobb som vikarierande lantbrevbärare.
Landsbygden är inte alltid den idyll som stadsmänniskan ibland kanske vill tro och polisen lyser som oftast med sin frånvaro i granskogarnas, landsvägarnas och de övergivna husens land. Det vet bland annat de samvetslösa ligor som, vägledda av lokaltidningens dödsannonser, letar upp tomma hus och länsar dem på allt av värde. Det vet också knarklangarna och de som kör höggradigt berusade. Det är inte alla gånger någon vacker verklighet.
Ett stråk av vemod brukar alltid gå genom de böcker som utspelas i den här miljön. Det är nästan ofrånkomligt, när vi talar om glesbygden. Inte minst vi som i vår barndom upplevt en blomstrande landsbygd med skolor, affärer, läkare, tandläkare, buss- och tågförbindelser - ja, allt som behövdes, och behövs, för ett gott liv, känner det här vemodet och påverkas av det. Allt var inte sämre förr.
Mycket är nu borta och förändrat, men somligt lever kvar. Gästfriheten. De många kopparna kaffe som lantbrevbäraren Siv bjuds på när hon dyker upp med post till de allra mest avlägset boende. Tacksamheten.
Siv är oftast efterlängtad. Visst finns det surgubbar, de som använder Siv som en mental slasktratt. Men hos de flesta blir det stora famnen. Vissa möter till och med upp finklädda till en av veckans viktigaste händelser. Siv är för många själva livlinan i tillvaron.
Den gamla landsbygdsbefolkningen samsas i boken med den nya. Den senare kan delas in i undergrupper: De fria konstnärssjälarna. De inflyttade tjänstemännen. De nya svenskarna.
Aino Trosell skildrar glesbygden, dess natur och dess kultur, på ett fantastiskt sätt. Vi läsare får hoppa in i Sivs postbil och så bär det av. Mil efter mil tillryggaläggs alltmedan radions P4 spelar musik och Siv glatt nynnar med. Hon är en musikalisk allätare. Gillar både klassiskt och dansband. Vi färdas längs öde landsvägar och på smala grusvägar - kantade av skog och spökhus.
Det är både djupt deprimerande och sällsamt fascinerande på en och samma gång och så långt från stadsmäniskans verklighet som man bara kan komma. Här går det inte att ta några bekvämligheter för givet. Mobiltäckningen är inte att lita på. Strömmen kan slås ut och vattenledningarna frysa - och alltid måste man som boende ha en lösning i beredskap. Man reder sig själv - och man hjälps åt.
Mycket hinner hända längs postbilens rutt under ett år i Västerdalarna. Ett stelfruset lik hittas vid ett ödehus. Knark säljes och köpes mer eller mindre öppet. En postbil kapas under dramatiska former. Vardagskriminalitet blandas med internationella kriminella nätverk. Siv blir, sin vana trogen, förstås inblandad.
Men - denna brevbärare, själavårdare, sjuksköterska och polis i en och samma kropp - hon står pall. Fast förankrad i landsbygdens mylla, även under den våldsamma och tumultartade upplösningen. Med en skarp blick och ibland en skarp tunga. Alltid med medkänsla och humor.
Aino Trosells språk är vackert, varierat, lättflytande. En fröjd att läsa. Berättelsen är indelad i tolv kapitel, ett för var och en av årets månader. Från frostbiten vinter och snöslask om våren, via myggiga sommarkvällar, till färgsprakande höst får vi följa Siv och de andra.
"Gränsmark" är lättsam och lättläst, tung och tuff på en och samma gång. Siv Dahlin är en klippa och hon har verkligen varit saknad i deckarvärlden. Jag hoppas att det inte dröjer lika många år till nästa bok.
Trevlig läsning!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
