En gång kustbo - alltid kustbo. Ja, så är det tveklöst. Efter 35+ år i inlandsexil, så känner jag mig fortfarande ofta instängd. Både bokstavligt och bildligt. Det är rentav svårt att andas ibland. Min blick spanar ständigt efter öppet och oändligt vatten, men finner det inte.
Jag längtar alltid till kusten, till havet och till de fria horisonterna och varje chans till en aldrig så liten havsglimt får alltid hjärtat att slå extravolter i mitt bröst av pur glädje och förväntan.
Några dagars lyxig sportlovssemester på hemmaplan har precis avnjutits. Det är härligt att få tillbringa tid hemma, men under denna ledighet fanns sedan tidigare även en liten utflykt inplanerad. Något jag sett fram emot. En tur till staden vid havet - eller, nåja, vid hamnen, i alla fall. För att andas havsluft, vidga vyerna och rekognosera lite. Spana in i vad som, i en inte särskilt avlägsen framtid, rentav skulle kunna vara ett nytt liv.
Knappa tio mil och med nosen pekande rakt österut. Alldeles lagom för en dagstur. Varje gång som jag färdas i det här väderstrecket, så känns det i hela kroppen att det är rätt.
I den här vackra och alldeles lagom stora staden, så byggs det, som i så många andra städer, som aldrig förr och liksom i många andra kustnära städer, så är det i stor utsträckning de gamla hamnområdena som exploateras och görs till attraktiva bostäder för hugade, havstörstande spekulanter.
Rakt ut till havsbandet bär det, alltså - eller kanske snarare till kajkanten. En blek sol försöker ta sig igenom det kompakta molntäcket och vinden är precis så rå och isande kall som den bara kan vara på en sådan här plats. Havsvindar om vintern.
Det är första gången som jag ser detta område på nära håll och ja, det är spännande. Pulsen går upp och jag ökar på mina vanligtvis rätt så makliga steg. Ja, så bråttom får jag att Mr C, som alltid med kameran i högsta hugg, har fullt sjå att hänga med, upptagen som han är med att zooma in gamla husbåtsvrak och andra farkoster i olika grader av förfall. Vi verkar ha hamnat på en båtkyrkogård.
Längre bort skymtar vi vad som ser ut som fallfärdiga hamnmagasin och sorgliga rester av de lyftkranar och maskiner som en gång dagligen manövrerades av de många människor som arbetade här. Då, när båtar från hela världen lade till vid kajerna och varor, och människor, lastades på och av. Nu återstår bara en spöklik maskinpark, som ännu en kort tid får utgöra ett övergivet monument över en industriera som sedan länge gått i graven.
Det är fint. Havet som granne och inte mer än någon kilometers promenad in till centrum. Ett attraktivt område i en trevlig och lagom stad. Här finns allt man kan tänkas behöva för ett bra liv - inklusive länssjukhus och egen symfoniorkester samt allt däremellan. Kan jag se mig själv promenera omkring här på min ålders höst? Stå och spana ut över hamninloppet en stund varje dag och om sommaren kanske kunna borda en båt för en rundtur i skärgården. Skulle det få mig att andas lättare? Att känna mig lyckligare? Ja, det skulle det kanske.
Check för läget, alltså, men arkitekturen är jag mer tveksam till. De bostadskomplex som nu tornar upp sig omkring oss ser ut ungefär som alla nybyggda hus brukar göra nuförtiden. Mörka fasader, smala fönster - eller överdimensionerade, från golv till tak. Föga insmickrande, nej snarare smått brutalt och rakt på sak. Moderna plåtskjul i lyxförpackning, med lika mycket själ som en husvagn. I alla fall om man frågar mig som alltid varit mera old school.
Det finns förstås, i denna stad, en mångfald av alternativ att botanisera bland. Trivsamma, sedan länge inbodda områden med sympatiska låghus från en avsomnad folkhemstid och lummiga omgivningar. Mer i min smak, men inget hav inom synhåll. Havets närvaro förnimmer man dock alltid. Den känns - i luften och i vinden - även när vågorna inte finns i centrum för vårt blickfång.
Hur ska man tänka kring en kommande ålderdom - och vad är egentligen viktigast? Ja, det vet jag nog inte ännu. Jag är inte riktigt där. Många faktorer spelar in och först och främst hälsan, förstås. Jag får låta det hela sjunka in och låta hjärnan så sakteliga börja bearbeta. Låta det ta den tid det tar. Fast bara inte alltför länge. Som alltid, är det nog klokt att ha både en plan A och en plan B. Så skönt, att jag ännu har några års respit...
"Du måste sätta upp mål och sedan förverkliga dem!", uppmanade mig nyligen en av mina döttrar, som om det vore den mest självklara saken i världen. Så är det nog och kanske måste jag bli mer målinriktad på äldre dar för att få saker att hända. Bli lite mer av en doer. Om jag någon gång ska ta mig till havet. Få bo vid kusten. Leva ett havsnära liv. Med fritt vatten som vid horisonten förenas med himlen och gör min andning lätt - och mitt hjärta likaså.
För nog är det så. En gång kustbo - alltid kustbo. I alla fall i själ och hjärta.
Trevlig helg!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
