teochsympati.blogg.se - Trivsel och trevnad

Om jag hade varit pensionär och ledig denna höst, så skulle jag om morgnarna, strax innan gryningen, precis som vanligt ha tagit min elcykel och susat iväg. Fast inte till jobbet, utan istället uppför backarna till ett friluftsområde, beläget inte långt ifrån min cottage. En populär och välbesökt plats och säkert hittar en och annan joggare och hundrastare hit även i arla morgonstund.

Men, jag tror att jag skulle kunna få borden och bänkarna nere vid den lilla stranden alldeles för mig själv. Kunna plocka upp min frukostmatsäck och min termos med värmande te. Sitta där, med endast tystnaden som sällskap, och se hur ett höstblekt ljus gör sin entré över grantopparna och hur den svartvitgråa färgskalan sakta övergår i en sprakande gulrödorange.

Sedan en rask promenad runt den vackra tjärnen eller hem igen på cykeln. Vilken start på en höstdag!

Vi går mot mörkare tider, inte mycket att göra åt det, men jag vill fortsätta att ha fokus på ljuset. Det som för mig börjar vid Advent. Snart är vi där. Men ännu är hösten vacker. Oktober brukar kunna vara fin och november tänker jag, för egen del, göra mitt bästa att ignorera.

Om kvällarna kryper jag upp i soffan med en bok från den trave med höstläsning som växer sig allt högre. Den som spar han har – och höst är lika med bokutgivning. Julafton flera månader i förväg. I alla fall för en bokälskare.

Anna Janssons böcker tillhör kategorin lättlästa relationsdeckare. Den typ av trösterik läsning som är så bra att ta fram när man inte orkar sätta tänderna i något mer krävande. Som att svepa om sig en mjuk filt av ord. Just Anna Jansson har jag läst sedan begynnelsen, dvs sedan början av 00-talet. Hela den långa serien om Maria Wern, som nu verkar lida mot sitt slut. Kanske lika bra. För finns det verkligen plats för fler oväntade vändningar och otippade händelser i hennes liv nu? Jag tror knappast det.

Nåväl. Nu har jag precis avverkat den tredje och senaste delen av Anna Janssons nya deckarserie. "Bergslagens blå" är det övergripande namnet på den och ”Dansa min docka” heter bok nummer tre. Jag gillar den.

Maria Wern har, i alla fall för tillfället, fått försvinna in i skuggorna bland raukarna hemma på Gotland. Istället har vi förflyttat oss till Bergslagens skogar och sjöar och en alldeles ny polis och frontfigur har fått träda fram och ta över stafettpinnen.

Kristoffer Bark, heter han, och han arbetar på avdelningen för grova brott i Örebro, där han får i uppdrag att leda det team som utreder cold cases. Ett uppdrag som han känner måttlig entusiasm för.

I det privata har Kristoffer Bark drabbats av en stor tragedi. För fem år sedan försvann hans dotter Vera efter en möhippa. Hon befaras ha druknat i Hjälmaren, men hennes kropp har aldrig återfunnits. Barks exfru, Ella, har sedan försvinnandet sjunkit allt djupare ner i ett alkoholmissbruk.

Som alltid i Anna Janssons böcker, så står mänskliga relationer på olika sätt i fokus och som vanligt skyggar hon aldrig för det svåra. Kristoffer Bark har ett nära förhållande till sin exfru och vill, trots att han brottas med sin egen ångest, hjälpa och stötta henne. Samtidigt börjar han hysa starka, och kanske inte helt lämpliga, känslor för den person som i det professionella ska försöka hjälpa honom att hantera en kaotisk tillvaro. Situationen kompliceras ytterligare av att Bark haft ett kort förhållande med en överordnad – ett förhållande som visar sig få oanade konsekvenser samt att hans terapeut, föremålet för hans alltför varma känslor, även är mamma till en yngre kollega i det brokiga team som han är satt att leda.

I ”Dansa min docka” pendlar handlingen mellan nutid och tidsresor tillbaka till 60-talet. En patient från ett av tidens många sk sinnessjukhus hittas drunknad i Svartån. En kvinnlig handläggare vid försäkringskassan utsätts för dödshot, sedan några personer som nekats ersättning har begått självmord. Kvinnan visar sig vara barnbarn till den döda kvinnan. Kan det finnas ett samband – och i så fall hur?

Kristoffer Bark börjar utreda de hot som handläggaren utsatts för. Hans efterforskningar för honom tillbaka till mitten av det förra seklet och de övergrepp som då begicks mot de intagna på sinnessjukhuset Västra Mark. Det blir tillslut en historia som sträcker sig över flera generationer.

Kristoffer Barks karaktär är sammansatt och intressant och detsamma kan sägas om boken, som genremässigt befinner sig i gränstrakterna mellan deckare och psykologisk thriller. Det ska bli trevligt att följa Bark och hans team även framöver och böckerna nedan kan varmt rekommenderas som lagom rogivande läsning under en mörk och ruggig tid på året.

Följande böcker finns hittills utgivna i serien om Kristoffer Bark:

Dotter saknad (2019)

Skuggan bakom dig (2020)

Dansa min docka (2021)

Trevlig höstläsning!

/The Tea Lady