Så kallade ”solochvårare” har det funnits i alla tider. Samvetslösa personer som under förespegling om kärlek och en gemensam framtid lockar empatiska och intet ont anande personer att ge av sig själva - ända till dess att de både emotionellt och ekonomiskt står vid ruinens brant. Inte sällan får de dessutom utstå både spott och spe från sin omgivning.
På senare år, i takt med sociala mediers framväxt, så har den här typen av brott ökat och ändrat karaktär. Förr var solochvåraren, även om han opererade under ett alias, alltid en person av kött och blod. Nu är han - eller möjligen hon - högst troligt endast en kapad Facebook-bild och en yngling med mobiltelefon någonstans i tredje världen.
Offren ruinerar både sig själva och indirekt även sina barn, genom att låna ut enorma summor pengar till någon de aldrig träffat och när pengarna tar slut vänder man sig till banken för att få låna mera. Det går så länge det går. Innan det hela tar en ände med förskräckelse.
Så här var det även i Christina Herrströms fall. Fast ändå inte. På många viktiga punkter skiljer hennes upplevelser sig markant från det ovan beskrivna.
Här har vi en kvinna i sina bästa år. Vacker, intelligent, både socialt och ekonomiskt privilegierad. Framgångsrik och prisbelönt skildrare av starka tjejer och kvinnor i både film- och bokform.
Varför låter hon någon, på alla plan så underlägsen henne själv, dra ner henne i fördärvet?
Christina Herrström är inte ens romantiskt involverad i den man som hon, mot bättre vetande, låter disponera den rymliga lägenheten på Söder, när hon själv ska tillbringa några veckor i New York. Tvärtom. Hon gillar honom inte - vare sig på det ena eller andra sättet.
Misstaget att tillfälligt låta honom flytta in blir början på en flera år lång mardröm som ska komma att kosta författaren både hennes besparingar och hennes lägenhet och, nära nog, det släkthus i Skåne som står skrivet i hennes namn och där hennes åldriga mor nu har sitt hem. Det senare lyckas dock, när den övriga familjen till sist intervenerar, avstyras.
Kvar finns ett oöverstigligt berg av skulder och ett antal sargade relationer.
Vem är då Sam, mannen som likt en inbrottstjuv bryter sig in i hennes liv? Ja, han är, får vi veta, en man i 50-årsåldern. Född i Brasilien och enligt egen utsago uppvuxen i USA. Sångare, pastor, påstådd affärsman och kosmopolit.
De träffas första gången i kyrkan, där han arbetar som pastor och även leder en kör. Sedan går det några år innan deras vägar på nytt korsas. Christina Herrström har precis genomgått en cancerbehandling, hon är relativt nyskild och känner sig vilsen efter det att barnen växt upp och lämnat hemmet. Hon är, med andra ord, sårbar.
Sam kämpar, berättar han, för vårdnaden om sin lille son och de två har ingenstans att bo. En dag står han plötsligt utanför författarens dörr. Skulle de kanske kunna få bo i hennes lägenhet under den tid som hon är bortrest? Hon behöver den ju ändå inte. Christina är stressad och måste packa inför avresan påföljande dag. Hon vill inte det här. Hela hennes kropp vill säga nej. Men kan hon, som humanist, avvisa honom? Och framför allt - kan hon avvisa hans son? Det slutar med att hon lämnar över sin reservnyckel.
När hon, några veckor senare, kommer tillbaka är hennes vackra lägenhet nedskräpad och ostädad och gästrummet är till brädden fyllt av flyttkartonger.
Sam har flyttat in.
Veckor och månader passerar. Christina försöker ställa ultimatum. ”Nästa månad måste du flytta ut!”. Men månaderna går. Sam finns överallt i Christinas liv. Han bryter ner henne med sin ständiga, närvaro och sitt ständiga tjat om pengar. Han använder sig framgångsrikt av så kallad gaslighting. Det vill säga, han försöker få Christina att tvivla på sitt eget förstånd. Han förminskar henne och utsätter henne för psykiska övergrepp - men även för fysiska. Hon låter det, till synes viljelöst, ske.
Sam har fått chansen att jobba med trading för en stor europeisk bank. Det här kommer att bli lyckan för både honom och Christina! Det vill säga, om hon vill låna honom de pengar som behövs för att starta upp verksamheten. Och det gör hon. Det börjar med ”mindre” summor runt hundra tusen kronor. Sedan blir det flera hundra tusen. När sparkapitalet är slut måste Christina belåna sin bostadsrätt. Hon gör det gång på gång - och varje gång lyckas hon övertyga banken om sin återbetalningsförmåga. Botten nås när Christina, mot bättre vetande, låter en nära väninna låna ut en enorm summa pengar till Sam.
Ett par medlemmar av författarens stora släkt anar tidigt oråd, men Christina lyckas mörka det mesta av situationen, med resultatet att dessa tar ett steg tillbaka. Först efter tre år, när Christinas väninna fått kalla fötter och kräver tillbaka sina pengar - pengar som Sam varken kan eller vill betala tillbaka - och Christina brutit ihop och till sist börjat anförtro sig åt familjen, börjar det hända saker på det rättsliga planet.
Det kommer att gå flera år från polisanmälan till en fällande dom. Sam döms till fängelse och till att betala tillbaka de pengar - omkring tre och en halv miljoner - som han lurat Christina på. Men vid den tiden har han sedan länge flytt landet.
Christina tvingas sälja sin bostadsrätt och dessutom ta ett banklån - och detta enbart för att betala tillbaka skulden till sin väninna. Lånet kan hon, enligt egen utsago, tacka sin personliga bankkontakt för. Hon får hyra en trea i en söderförort. Säkerligen ett brutalt uppvaknande för en person med hennes bakgrund. Men hon är tacksam att ha tak över huvudet. Omgivningen, vars fördömande hon hela tiden fruktat, förlåter henne och stöttar henne. Hon går in i en kärleksrelation med en man. Hon återupptar sitt skrivande. Livet normaliseras så sakteliga.
”Ödeläggaren” är skakande läsning. Det är en bok man läser snabbt och med hjärtat i halsgropen. Själv känner jag hur både puls och blodtryck stiger varje gång Sam börjar sina manipulations- och övertalningsförsök. Berättelsen spänner över nära 600 sidor - och kanske behövs detta omfångsrika format för att vi riktigt ska förstå vidden av den ihärdiga nednötning som Sam utsätter författaren för.
Ibland är verkligheten betydligt mer nervpirrande än dikten.
Läs gärna boken - men var beredd på både andnöd och hjärtklappning!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
