Nu välkomnar vi advent. Ljuset som lyser upp i den mörkaste av tider. Några av årets allra vackraste veckor ligger framför oss.
En lugn jul väntar förhoppningsvis, med tillhörande efterlängtad ledighet. Tid för att både pulsa i snö och kura under en filt hemma på soffan. Tid för att läsa. Mellandagarna är utan tvekan de bästa läsdagarna på hela året, om man frågar mig.
Åreskutan är Sveriges förmodligen mest välkända och välbesökta fjäll. Med Åre by vid sin fot utgör den en av de allra starkaste turistmagneterna i hela landet. Tätorten Åre, som är belägen på Åreskutans framsida - solsidan - har i de flesta avseenden, förutom den rent geografiska placeringen, börjat likna en förlängning av huvudstaden. Ingen odelat positiv utveckling. Upplagt för ett vi och ett dom. Ett A-lag och ett B-lag. I alla fall när det handlar om ekonomi.
Men Åreskutan har också en baksida. Skuggsidan, skulle man kunna säga och kanske både bildligt och bokstavligt. De små byarna, dit turismen aldrig nådde. Där människor kämpar för att kunna bo kvar. Där man bör vara både mångsysslare och uppfinningsrik för att ha en chans. Skugga eller ej. Den här sidan låter, i alla fall i mina öron, bra mycket mera spännande och intressant än den för turister tillrättalagda skidorten.
Vera Bergström har arbetat som journalist i flera decennier. Men efter mer än 30 år som redaktör för den lokala morgontidningen får hon sparken. Hon behövs inte mer. Papperstidningarna utkämpar den sista striden för sin överlevnad och det finns inte längre plats för en erfaren tidningsmurvel i lilla Järpen. Att frilansa sig fram visar sig också vara svårt. Till sist finns ingen annan utväg än att byta bana. Numera hankar Vera sig fram som elevassistent på en högstadieskola, för att få ekonomin att gå runt.
Vera har gått ner sig i en depression, det är svårt att uppfatta det hela på något annat sätt. Det hon numera kallar sitt hem är en kall, trist och sliten lägenhet, belägen ovanpå en nedlagd järnvägsstation i Ånn, mellan Åre och Storlien. Endast några få tåg passerar om dagarna snabbt förbi utanför hennes fönster. Flyttkartongerna står fortfarande, efter många månader, ouppackade, liksom resväskan från semesterresan för länge sedan. Tillvaron har delvis stannat upp.
Som om det inte räckte, plågas Vera även av klimakterieblödningar och hon slarvar med både sin hälsa och sitt yttre. Varje natt sover hon med en älgstudsare under sängen. Men, helt ensam är hon inte. Hon har vänner. Vänner som uppskattar henne och som ställer upp för henne när så behövs. Kanske är det en nödvändighet att man hjälper varandra, när man lever i den här miljön, där samhällsservice inte alltid är något självklart.
Porträttet av Vera och hennes tillvaro är fantastiskt fint. En äkta skildring av ett äkta liv. Med med- och motgångar. Det som blev och det som aldrig blev av.
”Sly” av journalisten och författaren Sara Strömberg, som här debuterar som deckarförfattare, är en briljant skildring av en glesbygd och dess människor. Bygden känner hon väl, som uppvuxen i Västerbottens och Jämtlands inland. Själv uppskattar jag mycket att perspektivet i boken är lokalbefolkningens och inte turisternas eller de fritidsboendes. Porträttet av Vera Bergström och hennes omgivning är mästerlig och stärker mig i min uppfattning att det ofta är på de små och till synes gudsförgätna platserna, som man hittar de intressanta människorna och miljöerna. Om man bara tar sig tid att upptäcka dem, vill säga.
Trots sin gråhet är ”Sly” både lysande och värmande läsning. Missa den inte!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
