Att cykla till jobbet i full fart på vårgrusiga vägar är ren och skär lycka. Äntligen har den elaka isen fått ge vika för vårsolen och värmen och imorgon inviger jag den elcykel som jag på obestämd tid har till låns för denna säsong. En välbehövlig eftergift för bekvämligheten.
De senaste veckorna har varit slitsamma både på ett fysiskt och psykiskt plan. Akt ett av förberedelserna inför min mammas begravning är nu avklarad och jag unnar mig ett par veckors respit innan akt två tar vid - och det är då, när jag inte är i ständig verksamhet, som tröttheten kommer ikapp mig.
För en tid sedan ringde jag till krematoriet i vår stad för att bringa klarhet i några frågor och få råd beträffaffande vad man ska tänka på vid val av urna, när urnan ska transporteras en längre sträcka till begravningen.
Jag kopplades till en mycket trevlig man och fick en grundlig genomgång av vad som gäller. Jag är ingen fan av de plastiga och trista urnor som begravningsbyråerna till fantasipriser tillhandahåller och jag är säker på att mamma inte skulle ha gillat dem heller. Har snuddat vid tanken att man kanske istället skulle kunna använda något som man redan har - något personligt - men inte vetat om det är brukligt. Men nu var det precis vad den här mannen själv föreslog och dessutom nämnde han just det som jag själv i tankarna sett framför mig. Ett Höganäskrus.
Så glad jag blev. Äntligen kändes det rätt.
Jag förklarade att jag har två tänkbara kärl här hemma att välja mellan. Ett traditionellt, brunt femliters Höganäskrus med vackert hamrad yta - perfekt i storlek, enligt expertisen - och så en mycket gammal målad träask, modell större, med lock och som kommer från Västgötagrenen av min mammas släkt.
"Ta med dem hit du, så kan vi titta på dem!", sa den vänlige mannen.
Sagt och gjort. Med ett femliters Höganäskrus och en urgammal och mycket avskavd, allmogemålad träask i cykelkorgen, trampade jag häromdagen den korta sträckan från min arbetsplats och till krematoriet.
Krematoriebyggnaden, som är ihopbyggd med minst ett kapell, är enorm. Jag gick förstås vilse och såg till slut ingen annan råd än att ringa och fråga om vägen. Strax uppenbarade sig då en dam, liksom jag med mobilen tätt tryckt till örat, i porten till kapellet och guidade mig till krematorieexpeditionen i den andra änden av byggnaden.
Där fick jag träffa den hjälpsamme man som jag tidigare talat med i telefon. Jag packade upp mina två alternativa urnor och den sakkunnige konstaterade snabbt att båda gick utmärkt att använda, men att någon typ av lock måste konstrueras till kruset - kork, oasis eller något gammalt udda lock som passar någorlunda i storlek.
Därefter bjöd han in mig i de inre environgerna - där brännugnarna fanns och urnor med redan kremerade stod på hyllor. Först kremeras man, fick jag veta, och sedan bereds askan och benrester avlägsnas, innan den till sist läggs i urnan.
Om detta och mycket annat berättade alltså den kunnige mannen och "Nu har du fått mycket inside information", konstaterade han slutligen.
Ja, det hade jag onekligen - inte minst om hur askan efter älskade husdjur ibland har smugglats med i de kistor som åker in i brännugnen...
"Jag hoppas att mamma är kremerad vid det här laget!", sa jag och fick till svar: "Ja, hon ligger där!".
"Där" var ett av flera stora, utdragbara fack i en vägg av metall, alldeles bakom mig.
Försiktigt kastade jag en blick över axeln. Där låg alltså mamma. En märklig känsla - men ändå inte. Det kändes mest bra att veta att hon fanns där. Det blir kanske så när det handlar om en mycket gammal och mycket sjuk människa och när döden - hur stor saknaden och sorgen än blir - har kommit som en befriare.
Ett intressant studiebesök var det och jag tackade hjärtligt den hjälpsamme innan jag cyklade tillbaka till mitt jobb igen - betydligt bättre informerad än när jag kom.
När jag slutgiltigt har bestämt vilken urna jag vill ha, så lämnar jag in den och den iordninggjorda askan läggs då - i en nedbrytbar påse av plast - i kärlet. Sedan kan jag hämta ut den och själv transportera den till begravningen, om jag så vill.
Ja, det lutar väl åt Höganäskruset, som är väldigt, väldigt mycket min mamma och som jag tror kommer att kännas genuint och rätt tillsammans med ett vackert blomsterarrangemang.
"Man tager vad man haver", sa som bekant Cajsa Warg - och mamma och jag instämmer.
Ha en härlig aprilvecka!
/The Tea Lady
1 kommentar(er)
