teochsympati

"Between point A and point B

there is always point Tea”

(Dear Tea Society)

Det är tur att det finns te. Speciellt i dessa tider av november, duggregn, grådask och en allmänt deppig känsla.

Människor har alltid, i alla fall om man ska tro de engelska deckare som jag själv livnär mig på, funnit tröst i en kopp te. En kombination, tror jag, av det ceremoniella – det vill säga själva det välbekanta pysslet kring tillagningen – och av värmen, de uppiggande ämnena och kanske också av det melodiska och diskreta klirret när porslinskopp möter porslinsfat. Te skänker välmående och det finns en färg, en sort och en smak för var och en av oss.

Grådask och deppighet är alltså vad som för tillfället råder, både här utanför köksfönstret och, till viss del, även i sinnet. Samtidigt känns livet, på något konstigt och motsägelsefullt vis, intensivare och mer värdefullt än aldrig förr. Så, vad håller mig uppe just nu och förhindrar att jag blir liggande på soffan? Förutom en kopp te då och då? Jo, till exempel tanken på sådant som:

-Julledigheten! Det ser ut att bli en lugn vuxenjul/pensionärsjul i tvåsamhetens tecken detta år. Jag tillåter mig att glädjas över detta, även om jag mer än något annat i världen skulle vilja krama om min yngsta dotter, som jag inte kunnat träffa på mycket länge nu.

-Läsning! Jag förbereder för en liten men naggande god julläsningshög, där endast ett urval av sådant som möter julläsningens mycket högt ställda kriterier får finnas med. En spännande bok, en tänd brasa och en kopp te. Mycket bättre än så kan det inte bli.

-Promenader! Jag längtar efter att promenera på knarrande snö, vandra bland snötyngda granar och andas in frisk vinterluft. Oavsett väder. Det betyder så obeskrivligt mycket för mitt välmående att få vara ute i naturen.

-TV-serier! Jag har tyvärr redan, på rekordtid, hunnit glufsa i mig hela säsong 4 av Netflix paradserie ”The Crown”. Men den tål att ses om. Både en och två gånger till – och kanske alla fyra säsongerna i ett sträck om rätt tillfälle dyker upp...

-Pyjamasdagar! Minst två stycken. Dagar då man går upp sent och går till sängs tidigt och däremellan strosar runt inomhus och pysslar med lite av varje, iklädd en härlig flanellpyjamas och med varma tofflor på fötterna.

-Fortsatt gallrande och rensande! För varje säck som försvinner från mitt förråd och vidare till tipp, återvinning och återbruk, desto mer energi känner jag att jag fylls med inombords. Min äldsta dotter packade vid sitt besök för några veckor sedan bilen full med sådant som två nedmonterade Lamino-fåtöljer, ett dito matbord från 50-talet, två gamla taburetter, några lampor samt oräkneliga kartonger med för mig okänt innehåll. Alltmedan jag själv oupphörligt bedyrade min tacksamhet över att dessa saker nu äntligen får ett nytt hem hos henne. Det var verkligen inte en dag för tidigt.

”Jag är så glad att det börjar bli lite rotation på grejerna!”, sa jag.

”Ja, jag förstår det!”, konstaterade dottern obekymrat.

”Home is not a place, it is a feeling”, tänker jag förnöjt när jag, uppkrupen i min soffa, sveper en filt omkring mig och häller upp ännu en kopp rykande, citrusdoftande Earl Grey i den vackra, ljusblå Ostindia-koppen som min dotter så snällt lämnade kvar. Allt är – just nu – lugnt och tryggt i min lilla värld.

Ha en fin novembervecka!