teochsympati.blogg.se

De senaste månaderna – sedan november, eller så – har jag så gott som uteslutande levt mitt liv i två separata boxar – på vilka det står skrivet ”Hemmet” och ”Arbetsplatsen”. Trivsamma miljöer, båda två, och jag är inte heller en person med ett särskilt stort behov av omväxling. Men på sista tiden har till och med jag börjat känna mig en aning instängd och begränsad mellan dessa väggar som alltså mestadels utgör hela min tillvaro.

I och med att en varmare årstid nu är på väg, så vaknar också hoppet om att snart kunna leva ett lite mer normalt liv igen. Vi tjuvstartar lite, Mr C och jag, med ett helgbesök på ett av våra favoritcaféer. Efter en rask promenad hänger vi på låset vid öppningsdags och under någon timmes tid har vi det hur lugnt och fridfullt som helst. Vi kan tryggt sjunka ner i sammetsklädda rokokosoffor framför den knäppande och sprakande brasan och dricka vårt te ur blommiga, omaka koppar. Tänk att det som är så udda och quirky kan bli så fint tillsammans. Men det krävs förstås att en person med säker blick för det dekorativa har matchat ihop hela alltet.

En mix av Mid-Century och antikt. Allmoge och boho. Nordiskt ljust och ruffigare rustikt. Nej, det är inte oss själva jag beskriver, utan interiören runt omkring oss. En perfekt plats för både meditation och samtal eller bläddrande i någon trevlig, lantlig inredningstidskrift. Vi hinner med alltihop.

Jag är inte överdrivet rädd för någon smitta – men jag är utan tvekan den försiktigare av oss två. Så i samma takt som allt fler gäster börjar droppa in, så börjar jag i min tur oroligt att samla ihop mina kläder och övriga pinaler.

Vi tackar så småningom för oss, lämnar motvilligt de bekväma sofforna och brasans sköna värme och beger oss ut i ruggigt gråväder igen.

Tack och lov för alla utomhusaktiviteter, tänker jag. Hur skulle livet under det senaste året varit utan möjligheten att promenera och flanera, andas in frisk luft och fika utomhus? Sitta på isen i vårsolen. Njuta av försommargrönskan i juni. Vandra i en gulorangeröd skog på hösten. Pulsa i snön om vintern. Ja, ofattbart mycket tråkigare, i alla fall. För att inte säga nästintill omöjligt att stå ut med.

Vi går lite till på isiga vägar. Fotograferar gamla hus, spanar efter återvändande fåglar, pratar om ditt och datt, skämtar och skrattar. Vad vore livet – och i synnerhet livet just nu – utan ett galghumoristiskt förhållningssätt och förmåga till självdistans? Jag vill inte ens tänka tanken.

Humor genererar skratt som i sin tur genererar glädje. Glädje genererar även besöket på favoritcaféet. Märkvärdigare än så behöver det inte vara. Bara att sträcka på halsen och ta sig en snabb titt utanför boxen. Man får fånga in glädjen och ta vara på den varje gång den visar sig. För den kommer och går. Den dyker upp och försvinner och dyker upp igen – och det alldeles oavsett om livet levs inuti eller utanför en box.

Ha en fin sista februarihelg!

/The Tea Lady