Med denna inställning som utgångsläge, så var jag lätt skeptisk till Jonas Moströms Uppsala-serie, när den började utkomma för några år sedan nu. Det mesta var nytt, men Johan Axberg, den Sundsvallsbaserade kommissarien från Moströms första spänningsserie, fick hänga med och fortsatt ha en framträdande roll, vid sidan av den nya huvudpersonen, psykiatrikern och experten inom psykopati, Nathalie Svensson. Båda tillhör de den exklusiva nationella gärningsmannaprofilgrupp, som sträcker sig från norr till söder. Denna minsta gemensamma nämnare gör att hoppen mellan Uppsala, som utgör huvudmiljön, och Sundsvall och Stockholm, blir lite mer naturliga än vad de annars skulle ha varit.
En del av de personer som i den tidigare serien haft framträdande roller, som Axbergs fru Carolina och bäste vännen läkaren Erik Jensen – den senare nu sambo med Nathalie Svenssons syster Estelle – dyker då och då upp i periferin och hjälper till att tråckla samman gammalt och nytt vad gäller både miljö och persongalleri. Det funkar mestadels rätt så bra och jag är glad att Axberg och min hemstad Sundsvall inte är helt och hållet utskrivna ur historien.
”Kameleonten” (2020), är den sjunde delen i Jonas Moströms spänningsserie om Johan Axberg och Nathalie Svensson.
Advokaten Sophie Söder stryps till döds under en massage på exklusiva Sturebadet i Stockholm. Fynd på mordplatsen tyder på att det kan vara den uppmärksammade seriemördaren ”Kameleonten” som nu slagit till igen, efter några års bortavaro. Likt en kameleont skiftar han utseende och skepnad och dyker upp än som lokalvårdare, än som präst eller läkare. En man med tusen ansikten.
Mordet är spektakulärt och Johan, Nathalie och de övriga i Nationella gärningsmannaprofilgruppen kallas in.
Parallellt med utredningen löper Johans och Nathalies privata förehavanden. De båda har haft ett förhållande, men sedan Axberg beslutat att stanna hos familjen, Carolina och barnen, är relationen dem emellan minst sagt kylig. Båda gör de sitt bästa för att upprätthålla en fungerande jobbrelation. Men, så händer något dramatiskt, som ännu en gång kan komma att ikullkasta förutsättningarna för deras förhållande. Så bra... En ny bok är med andra ord att vänta.
Som de flesta långserieböcker är ”Kameleonten” både lättuggad och lättsmält. Det hör till, liksom tryggheten och igenkänningen i det återupprepade. Så kallade relationsdeckare är ju en stor och viktig subgenre inom spänningslitteraturen och Jonas Moström är en av ganska få manliga författare som lägger något verkligt krut på denna viktiga aspekt av historieberättandet. Det tycker jag är trevligt och det ger därför ett extra plus från min sida.
Händelseförloppet i ”Kameleonten” är rafflande och språket rappt och framåtsträvande. Dramatiken hålls levande ända fram till slutet. Därefter kan man pusta ut och belåtet, fast med ett uns av saknad, slutgiltigt lägga boken åt sidan. Den har fyllt sin uppgift – att ge några timmars läsglädje och förströelse i pandemitristessen. Ingen dålig uppgift alls.
”Kameleonten” är ett humörhöjande sällskap och en uppiggande medicin för modfällda och coronatrötta deckarläsare, som jag härmed med glädje ordinerar!
Trevlig vårläsning!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
