“I would sooner be a foreigner in Spain than in most countries. How easy it is to make friends in Spain!”
Tidig söndagkväll på Estacio Nord i Barcelona. Vi hoppar - eller nåja, snarare släpar vi väl våra stela kroppar - av bussen. Återresan tog sex timmar.
Vi tar vårt bagage och beger oss mot närmsta tunnelbana. Underjorden är inte mitt favorittillhåll direkt. Vi löser biljetter och jag får panik när den automatiska grinden inte vill öppna sig, trots att den slukat mitt färdbevis.
Efter några försök slinker jag dessbättre igenom och kan återförenas med den tålmodigt väntande Mr C. Vi tar rulltrappan ner till det tåg som ska föra oss till vårt nattkvarter i Castelldefels, en liten ort mellan Barcelona och Sitges. På perrongen finns ett stort antal "gula västar". Nej, det är inte några fransmän som är här och demonstrerar, utan vakter som förutom att de vid upprepade tillfällen varnar oss för ficktjuvar, också är mycket behjälpliga med att lotsa förvirrade turister rätt, hjälpa till vid biljettköp och så vidare.
Barcelona lär ha en hög frekvens av rån och stölder, något som jag oroat mig en hel del för innan resan. Vi märker dessbättre inget alls av detta och de midjeväskor för säkert förvar av pass och pengar som vi utrustat oss med, använder vi inte ens. Men vi är, å andra sidan, inte heller ute sent på kvällarna och utsätter oss aldrig för situationer som kan vara riskfyllda.
Och själv håller jag alltid, på tantvis, min handväska i ett stadigt grepp...
"Where are you from?", frågar plötsligt en vakt på bruten engelska, efter det att han pekat på vårt bagage och uppmanat oss att vara försiktiga. "From Sweden!", svarar jag, varpå vakten länge och bekymrat skakar på sitt huvud och säger: "Very many pickpockets in Estocolmo. Very many...". Ja, vem vet. Det kanske rentav är farligare där än här?
Vi hjälper en ensam ung fransyska till rätta. Det visar sig att vi är på väg åt samma håll. Fransyskan, som rest tio timmar med buss, ska jobba några månader i Spanien för att förbättra sin spanska. Telefonsupport. Det blir att kasta sig direkt in i skärselden. Tuff tjej. Tankarna går till min egen globetrottande dotter, som så många gånger måste ha stått helt ensam i en främmande storstad precis på det här viset och modershjärtat sväller av stolthet. Så modig hon är.
Vårt tåg kommer och vi slår oss ner i tunnelbanevagnen, bland Barcelonabor och turister. Tjugo minuter tar vår resa. Sedan vinkar vi hej då till den franska tjejen, som på mobilen nu fått kontakt med den person som ska möta upp henne, och hoppar av.
Det har blivit ganska sent, i alla fall enligt ett svenskt sätt att se på saken, men det vimlar fortfarande av folk på gågatan. Vi hinner med ett lätt kvällsmål på ett veganskt café innan vi börjar fundera över hur vi enklast ska ta oss till hotellet, som ligger en bra bit utanför centrum. "Nu gör vi så här!", säger jag, som inte har lust att gå flera kilometer, plötsligt myndigt och tar befälet över situationen. "Vi går tillbaka till stationen och tar en taxi!" Sagt och gjort, en stund senare blir vi avsläppta vid vårt hotell, som ligger som ett örnnäste högt uppe på en klippa. Rummet är stort och inrett i kolonialstil. Lite bedagat, men mysigt. Vi gillar det, hinner vi konstatera, innan vi, trötta av en hel dags resande, slocknar, som vore vi klubbade, och faller i djup björnsömn i den pampiga kolonialsängen.
Ny morgon och idag ska vi till Sitges.
Sitges är en gammal klassisk badort, belägen några få mil söder om Barcelona och bara några kilometer från Castelldefels där vi nu befinner oss. Vi återvänder till den lilla järnvägsstationen och får även denna gång hjälp vid biljettautomaten av en representant från "de gula västarna".
Det är en strålande dag och vi åker längs ett hav som glittrar och förför. Vinden är varm när vi stiger av och palmerna längs strandpromenaden vajar. Det här är verkligen fint! Vi flanerar långsamt och tar in allt, vilar våra ben på en bänk vid piren, hjälper en kinesisk turist att ta ett foto och betraktar intresserat en liten grupp människor som utövar någon form av tai chi på stranden. "Svärdstaichi", kommenterar Mr C, som är expert på det här området.
Den gamla stadskärnan, med pyttesmala gränder, är full av restauranger och uteserveringar och turisterna har börjat anlända. Jag tycker om karaktären på den här staden, som förutom en fin strandpromenad och den gamla stadskärnan, även kan ståta med en alldeles egen filmfestival. Behändigt och lagom på alla sätt. Lagom stort, lagom dyrt, lagom turistigt.
Mr C vill passa på att klippa sig och vi frågar oss fram till en frisör. Den omsorgsfulla behandlingen kostar runt en hundralapp och jag är själv frestad att testa, men tvekar på grund av viss språkförbistring och oro för eventuella missförstånd. Nu får jag ångra mig och istället betala runt det fyrdubbla på hemmaplan.
Vi återvänder till stranden. Flanerar av och an. Någonstans, bakom en mur vid ett litet torg, skuggat av träd, finner vi vad som ser ut som en fristad i miniatyr för hemlösa hundar. Någon har bäddat flera korgar med madrasser och filtar. Så fantastiskt fint. Så äter vi lunch och dricker te. Betraktar folk och gatuförsäljare. Vi avslutar med att handla med oss vegetariska empanadas - små piroger fyllda med ost och spenat, som tillsammans med en generös mängd färska jordgubbar ska bli vår middag.
Trötta av sol, havsvindar och flanerande tar vi tåget tillbaka till Castelldefels. Vi kämpar oss uppför den branta backen till vårt hotell och avslutar dagen med att duka upp middagspicknick på ett badlakan i kolonialsängen.
Imorgon är det dags att återvända till Sverige igen. Det har varit en fantastisk resa, på flera olika sätt och många förutfattade meningar har kommit på skam. Men det jag har upplevt är Katalonien och hur det ser ut på andra håll vet jag inte mycket om.
Många tacksamma tankar skickar jag till alla som bidragit till att göra resan så rolig och som överallt fått oss att känna oss så välkomna. Från vårt enastående värdpar, den oemotståndlige lille A, den alltid lika tålmodige Mr C, hjälpsamma människor på gator och torg, hotell, caféer och järnvägsstationer - och, sist men inte minst, till mig själv - som i vanlig ordning bidragit med positivism och en aldrig sviktande anpassningsförmåga!
Ha en fin majvecka!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
