teochsympati

Där ljuset kommer in
 
”There is a crack in everything

That´s how the light gets in”.

(Leonard Cohen)

 

 

Den kravlösa ledigheten närmar sig så sakteliga sitt slut. Ja, vad ska man säga om den här sommaren? Hemsk, är nog det ord jag själv spontant skulle välja.

Hemsk. Orolig. Onormal. Ja, kanske inte i första hand på det privata planet, även om det funnits sorger där också, men när man lyfter blicken. Torka, bränder och allt som följer i dess spår. Aldrig förr har jag väl tillbringat så mycket tid inomhus en semester – i alla fall inte på grund av värme...

Jag lider så med alla de människor som drabbats så hårt, i Sverige och på andra håll, och med djuren som tvingas på flykt. Men också med gamla som inte kommer ut och med husdjuren, som även de far illa i värmen.

Det har varit en tung sommar.

Första sommaren utan Elsa. Första halvåret utan Elsa. Tio år utan Agnes, min första Basset. Alla dessa sorgens datum som för alltid finns inristade i mitt medvetandet.

Men ljuspunkter har förstås för den skull inte saknats. Tvärtom. För sorg och glädje kan ibland samsas ganska bra tillsammans. Vår roadtrip till Norrland var fantastisk i all sin enkelhet och lägger man till det små utflykter till fina platser i det egna grannskapet, som den idag, med vacker miljö och picknick i det gröna dessutom, ja, då både räcker det och blir över av fina upplevelser, även denna sommar

Att vandra i en stor och vacker trädgård i dryga 30 graders värme tar på krafterna och kräver både vila, vätska och bränslepåfyllning. En sådan tur att vi tagit lunch med oss, Mr C och jag! Ja, det är faktiskt helt och hållet undertecknad som denna gång fixat med maten. Mr C står för körningen och jag för förningen, skulle man kunna säga.

”Men inte kan vi väl sitta här?”, protesterar jag på typiskt försiktigt svenskt vis, när Mr C resolut styr stegen mot vad som ser ut som en minimal pergola i halvskugga, med ett litet runt bord, några stolar – samt en rad amplar i keramik, som utan tvekan är en del av den konstutställning som är upplagd som en vandring genom den engelska trädgårdens alla olika rum. ”Ekotemplet”, heter visst den plats där vi just nu befinner oss...

”Varför inte?”, replikerar Mr C, oförstående. Här finns ju bord och stolar!”

Hmmm... Med viss tvekan börjar jag packa upp ur korgar och kylväskor. Slänger en nystruken vit linneduk över det grånade bordet, tar fram diskret mönstrade pappersservetter och den vita plastservisen ur picknickkorgen av flätad pil. Fram åker även grönsakspajen i sin blåvita ugnsform, brieosten, fröknäcket och de små byttorna med cocktailtomater, gurkbitar och oliver...

Vilken fest!

En välkommen bris får bladverken runtomkring oss att rassla och vattnet framför oss glittrar. ”Det här är ju precis som en bild ur ett inredningsmagasin”, säger jag upprymt, ”Där man placerat ett tjusigt dukat bord i en glänta ute i skogen eller mitt ute på en åker, eller så..!”

Andra besökare passerar i en strid ström diskret förbi oss två mer eller mindre oblyga lunchätare, men en äldre dam stannar till och utbrister: ”Men, ni är ju som en del av installationen! Så trevligt det ser ut!”

Vi försäkrar unisont att det är det också...

Trädgården är full av välbehövlig skugga, konstaterar vi när vi så småningom, efter att även ha konsumerat den nyttiga morotskakan och sköljt ner den med en kopp te, fortsätter vår rundvandring. Träden har fått växa sig höga och genom mäktiga trädkronor letar sig ljuset in i lagom och behaglig mängd.

”Om det här huset skulle säljas”, säger jag, ”Så skulle garanterat alla träd fällas direkt och marken grävas upp och täckas med gräs!”

Hemska tanke!

Måtte en högre makt se till att det aldrig blir så. Livet, liksom naturen, består både bildligt och bokstavligt av såväl ljus som mörker och dessa hör oupplösligt samman. Vi behöver skuggan för att uppskatta solen– och vice versa – och det vackraste ljuset är det som mjukt silas genom sprickorna i trädkronor och lövverk.

Ha en fin sista julivecka!

 

 /The Tea Lady