"The man who goes alone can start today, but he who travels with another must wait till that other is ready."
(Henry David Thoreau)
En av mina döttrar befinner sig sedan en längre tid i Sydamerika. Hon anlände nyligen - efter att ha tillbringat ett halvår i ett land på gränsen till sammanbrott - till en ny, och förhoppningsvis lite lugnare, plats på den latinamerikanska kartan. Hon har, efter en tids rundresa i det nya landet, installerat sig i en lägenhet i en stad som har lika många invånare som hela Sverige och i en stadsdel som passande nog heter just "Det nya landet". Nuevo Country.
Jag har förstås tjuvtittat på kartor och på Googles gatuvyer. Det ser välordnat och fint ut där hon bor och jag kan bara hoppas att det är tryggt. Här ska min dotter nu vara på obestämd tid. Studera och förhoppningsvis jobba.
Min dotter har vid flera tillfällen rest omkring i världen ensam. "Ensam dam reser ensam", skrev Kerstin Thorvall - en annan ensamresenär - på sin tid. En sanning då kanske, när det begav sig, men numera en sanning med modifikation, tycks det mig.
För vänner får man tydligen hela tiden - även om man startar sin färd helt solokvist. Man träffas på hostels och följs åt på färden en tid - för att sedan skiljas åt igen och knyta nya kontakter när nya resrutter hägrar.
"Jag har ALDRIG varit ensam!", slog min dotter vid ett tillfälle med emfas fast, när mamman oroligt och för hundrafemtioelfte gången, reflekterade över farorna med att resa på egen hand.
En god vän berättade nyligen att även hennes dotter står i beredskap att - på obestämd tid - ge sig iväg på backpacking till fjärran kontinenter. Ensam. "Sådana är de, våra döttrar...", konstaterade hon.
Ja, det är så sant som det är sagt.
Även undertecknad står i begrepp att ge sig ut på en resa. Ingen jordenruntresa precis, men ändå klart utanför min komfortzon. Men då får man också ha i åtanke att det inte behövs mycket för att knuffa ut mig ur den zonen.
Mer om detta lite längre fram.
Underbara vårdagar njuter vi av här hos oss just nu. Som gjorda för härligt trädgårdsarbete, men även för avkopplande uteläsning. Jag har passande nog i min hand fått en alldeles pinfärsk bok av en författare som på senare tid har seglat upp som en av mina nya favoriter.
Den engelska författaren Fiona Barton debuterade med romanen "Änkan", (The Widow, 2016). En debut som följdes av "Barnet", (The Child, 2017). Nu finns hennes tredje deckarroman på originalspråk, men ännu inte i översättning. Det är dock bara en tidsfråga innan den dyker upp även på svenska på våra bokhandelsdiskar, i nätbutiker och i bibliotek.
I "The Suspect", som jag läser just nu, får vi återknyta bekantskapen med kriminaljournalisten Kate Waters och kriminalkommissarien Bob Sparkes. Deras säregna vänskap - om man nu kan kalla det så - har utvecklats under många år av arbete och de lever båda, på sätt och vis, av varandra. Det är ett givande och ett tagande när det kommer till förhållandet mellan press och polis.
Kate Waters son Jake har lämnat England för att backpacka i Thailand. Han har varit borta länge nu och kontakten med familjen blir alltmer sporadisk. Det är tydligt att Jake medvetet håller sig undan. Hans mamma Kate oroar sig.
Samtidigt planerar även två 18-åriga flickor för sitt livs äventyr. Även de har siktet inställt på Sydostasien. Fulla av förväntan och med de ängsliga föräldrarnas förmaningar ringande i öronen, anländer de till den kokande grytan Bangkok och lyckas checka in sig på ett litet ruffigt pensionat. Men ganska snart börjar saker och ting gå fel.
De två flickorna anmäls efter några dagars tystnad som saknade av sina föräldrar. Polisen upptäcker att flickorna bott på samma pensionat som Kate Waters son Jake och man börjar misstänka att flickornas försvinnande kan ha en koppling till honom.
Medan de tillresta engelska poliserna börjar lägga sitt pussel, så börjar mardrömmen för de anhöriga. Först och främst för de båda flickornas föräldrar, men även för Kate Waters, som för första gången får känna på hur det är att befinna sig på den andra sidan newsdesken - och själv bli jagad av pressen.
Som orolig förälder till en backpackande dotter, så är det förstås så att just denna bok av Fiona Barton på en hel massa sätt är alldeles för "close to home", för att det ska kännas bra.
Men, om man gör ett försök att bortse från detta, så är "The Suspect" en oerhört välskriven deckare - författad av ett verkligt proffs. Fiona Barton jobbade själv under många år som kriminalreporter på flera av de största dagstidningarna i England, innan hon började skriva böcker på heltid. Det är fängslande läsning, det är rafflande och det är fartfyllt. Det är allt som en bra deckare ska vara.
Spänn fast er, så åker vi!
Ha en fin påskvecka!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
