10 April 2020 - 19:07
Stilla veckan lider mot sitt slut och jag har - äntligen - fått möjlighet att sätta mig själv i några dagars efterlängtad karantän. Underbart! I en tid då de flesta man känner verkar idka self-isolation, antingen hemma stan eller ute på landet, så känns det ju onekligen lite märkligt att själv dagligen behöva befinna sig mer eller mindre mitt i smittans centrum.
Men nu är det som sagt - under påskdagarna - mina egna regler som gäller. Den enda gången jag träffar andra är numera när jag vid öppningsdags, prick sju på morgonen, står utanför min lokala matbutik - i sällskap av en liten tapper skara av andra morgontidiga i olika åldrar.
Påskaftonen firas dock endast i halvisolering och med det vanliga helgsällskapet på andra sidan av det bord där en minipåskbuffé, bara för oss två, så småningom ska dukas upp. Inga förändringar i det avseendet, med andra ord, oavsett karantän eller ej.
"Same procedure as last year", skulle man kunna sammanfatta mitt påskfirande, och så är det nog faktiskt för en hel del av oss. För alla som har sina anhöriga på stort avstånd, så är årets påsk precis som vilken påsk som helst. Långt ifrån alla firar med storfamiljen, även om man lätt kan få det intrycket så här i coronatider. Nej, att umgås via dator och mobil, även vid större högtider, är helt normalt för många. Inga problem alls på den fronten, alltså.
God mat hör påsken till, och förhoppningsvis bjuder de kommande helgdagarna även på möjlighet att packa picknickkorgen och bege sig ut i vårsolen. För var firar man väl påsken bättre än ute i Guds fria natur - med motion, rekreation och meditation - när nu våra kyrkor av nödtvång är mer eller mindre nedstängda?
Vad gör man då mer när man sitter i frivillig karantän? Ja, här hos mig har både tvättmaskin och dammsugare fått jobba hårt. Det har druckits te ute vid trädgårdsbordet, det har mailats och pratats i telefon. Det har lästs, lyssnats och skrivits. Pyntats och piffats, promenerats, cyklats och kastats skräp. Enahanda har det på inget sätt varit.
Årets påsk är den andra utan mamma. Jag är så innerigt tacksam att hon, som sedan många år hade sin hemvist på ett äldreboende, slapp uppleva denna, för åldringsvården, så hemska coronakris.
Tredje påsken utan någon Elsa och ja, jag tänker fortfarande väldigt ofta på henne. Inte minst när jag nyligen ensam och med famnen full av knoppande blåbärsris, vandrade i det som förr var "vår" lilla skog. Som jag saknar henne. Som jag saknar tiden med henne - och som jag saknar en fyrbent vän. En vän som finns där i vardag och helg. I vått och i torrt. En vän som, med nosen i marken och svansen i vädret, glatt guidar mig genom skogen, genom tillvaron och genom livet.
Ha en fortsatt fin påsk - tvåbenta som fyrbenta!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
