teochsympati

Borta bra, men Sverige bäst! Del II.
 

När jag kysser havet
Är jag tätt intill det verkliga
När jag kysser havet
Blir jag uppfylld av det märkliga
I att finnas till
Och allt jag vill är att leva, låta leva livet ut”

(Ulf Lundell)

 

Ny dag, ny månad och ett nytt utflyktsmål. Vi är bland de allra första på plats i hotetellrestaurangen denna morgon och kniper ett av borden vid de gigantiska fönsterpartierna. Stad och hav för våra fötter. Den mäktiga bron och så i fjärran motorvägen som slingrar sig som en grå orm norrut.

Idag åker vi ”uppåt landet”. Till en av våra absoluta favorittrakter. Höga kusten – som kommit att få en alldeles speciell betydelse för oss. Jag har hjärtat i halsgropen när vi så småningom krånglar oss ut på motorvägen. Frustrerande att hitta precis överallt fågelvägen, men inte alls känna igen sig i de nya trafiklabyrinter som konstruerats lite varstans i och kring staden.

 
 
Men nu är det den gamla vanliga vägen. Förbi de norra stadsdelarna, det enorma köpmeckat, ishockymetropolen, den lilla staden vid vattnet, den pampiga bron över den femte och sista Norrlandsälven denna resa – Ångermanälven. Vi rastar vid brofästet och beundrar utsikten. Så någon mil ytterligare på europavägen, sedan svänger vi av till höger och är i princip framme. Färden fortsätter nu på små slingrande, grusvägar. Här kan man åka omkring länge, det går upp och det går ner, det finns alltid något vackert att titta på och oavsett vilken väg man väljer, så verkar man alltid tillslut hamna vid den vackra vita kyrkan intill den lilla blåglittrande sjön.

Vi kämpar oss upp på ett berg, som vi aldrig tidigare bestigit. En hel del brantare än jag hade föreställt mig. ”Jag är inte säker på att mitt hjärta klarar av det här!”, säger jag, flämtande. Vi sätter oss på en bänk en stund. Pustar ut. Fortsätter sedan i lite lugnare tempo. Nu går det bättre.

 
 
När vi når toppen, knockas vi nästan av det fantastiska vykort som breder ut sig så där trehundra meter under oss. En välbekant och ofta avbildad vy. Nästan overklig i sin skönhet.

Ner igen och besök på ett lokalt kafferosteri. Den inbitna tedrickaren mitt i ett kaffedrickarens paradis. Nåja. Jag ser mig intresserat omkring i den lilla lokalen, medan mitt ressällskap samtalar länge med kafferostaren himself. Det blir till slut, efter en del funderande, en påse med exklusiva bönor att ta med hem.

Vi slår oss ner under trädet utanför, för att avnjuta en kopp, respektive vila trötta ben. Udda möbler och strax inttill ett rostigt skrotupplag. Vi gillar den här typen av stilkrockar. Så mycket mer spännande än det perfekta och tillrättalagda.

 
Iväg igen och ut till vår favorit bland fiskelägen. Det lilla och, som vi tycker, mest genuina. Det är dags för lunch och vi styr stegen mot restaurangen vid vattnet där vi slår oss ner vid ett ledigt bord på bryggan. För vilken gång i ordningen är vi här? Jag minns inte på rak arm. Men varje gång har solen lyst lika bländande stark över oss. Vi tittar ut över havsviken. Sjöbodar, kobbar, skär, små öar. Öppet hav. Blått vatten. Blå himmel. Solglitter. Kan man ha det bättre? Knappast.

Vi tar oss vidare några kilometer söderut, till en av de allra vackraste och mest särpräglade platser jag vet. En vidunderlig, oändligt vidsträckt strand av platta, mjukt avrundade klippor. Hällar, hav och himmel. Jag kan aldrig får nog av det här. Aldrig se mig riktigt mätt. Vill alltid tillbaka. På en vindskyddad plats tar vi fram vårt galsolkök och kokar te.

 
 
Så småningom måste vi ta farväl för denna gång och det bär av tillbaka söderut igen. Vi passerar åter den vackra bron över älven, den lilla staden vid vattnet, hockymetropolen, den gigantiska köpstaden. Men istället för att fortsätta mot centrum svänger vi av åt vänster och lyckas på något sätt krångla oss fram till ännu en bro – som under en period på 60-talet faktiskt var Sveriges längsta.

Vi åker över och befinner oss plötsligt på en ganska stor och långsmal ö. Intressant ur många aspekter. Vi färdas längs den västra sidan och passerar först den gamla medeltidskyrkan. Fortsätter norrut och till öns nordligaste spets där vi parkerar vår bil vid ett fågelreservat. Promenad på spång över strandängarna och sedan kritvit sand som möter hav. Vi går längs vattnet, spanar i kikare, fotograferar, klättrar upp i fågeltorn.

 
Sedan söderut i bilen längs öns östra sida. Den del som jag känner bäst. Här avlöser badstränderna varandra. Långgrunda och med finkornig vit sand. Vi stannar till vid en av de minsta och trevligaste stränderna, som jag ibland besökte som barn, och tar fram gasolköket igen. Kokar te och kaffe. Sitter och tittar ut över havet. Sammanfattar dagen. Det är stilla och vackert.

Tillbaka till hotellet på berget och upp tidigt nästa morgon. Nu styr vi kosan hemåt igen. Det fagra inlandet i Hälsingland med de vanliga favoritstoppen. Lunch på verandan med utsikt över kyrkan på den lilla ön mitt i älven. En kopp te på gasolköket vid den lilla badplatsen vid länsgränsen. Sedan är det inte långt kvar.

 

Vi har upplevt mycket. Berg. Skog. Älv. Hav. Klippor. Sand. Naturen har genererat ny energi i oss. Energi som ska hjälpa oss genom höst och vinter. Vädergudarna har givmilt slösat solsken över oss. Det har varit sagolikt fint.

Svemester är bäst och Sverige är fantastiskt! 

Ha en fin augustivecka!

/The Tea Lady