"I just realized that my normal lifestyle is called quarantine"
(Okänd introvert)
Ja, som i citatet här ovan känns det verkligen ibland i min värld.
Att konsumera TV-serier och ljudböcker kan vara övermåttan härligt - och inte minst i dessa tider. Att ligga i soffan och låta sig översköljas av avsnitt efter avsnitt. Liksom i drömmen förflyttas till en annan värld. Eller att sätta på en ljudbok medan man städar, diskar och fixar och får en massa annat gjort. Nog gör det arbetet bra mycket lättare?
Jag börjar dock känna att det kravlösa lyssnandet och tittandet har sitt pris. Det har blivit lite väl mycket av det goda och i alltför stor omfattning har det - i alla fall på mig - till slut en påtagligt negativ inverkan. Hjärnan blir helt enkelt trött av att bara passivt ta emot. Ja, den börjar till slut oroväckande mycket kännas som en trögflytande, klibbig gröt.
Ingen särskilt behaglig känsla, direkt.
Det är i dessa lägen som man istället bör överväga att plocka fram en bok. En gammaldags pappersbok med tryckta sidor och styva pärmar. Pärmar mellan vilka jag och min hjärna själva ansvarar för att tolka och tyda och sätta samman bokstäver, tecken och meningar till en begriplig och i bästa fall njutbar berättelse. Där ingen annan i förväg har gestaltat och förklarat eller skapat bilder och miljöer. Där ingen med sin blotta röst och sitt tonfall har vinklat, vrängt och förvrängt. Där enbart jag själv har tolkningsföreträde och där enbart min egen fantasi skapar och spelar upp de bilder och intryck som blir till filmer i min hjärna.
Nog är det ren magi?
I pågående coronatid har det definitivt blivit lite för mycket av kravlös konsumtion för min egen del. Det blir lätt så. Man är trött, man är orolig. Många frågor belastar ständigt den redan trötta hjärnan. Hur ska det gå för flickorna? Kommer jag själv att bli sjuk? När kan man börja skönja ett slut på detta elände?
Det sägs att Albert Camus bok "Pesten" fått en renässans under vårt nya coronaliv - och jag har själv lånat ut ett par exemplar av den här på min egen arbetsplats. Jag kan förstå att man väljer att bearbeta rädsla och ängslan i en orolig tid genom att läsa en fiktiv berättelse om en liknande situation. Det är jättebra, om det fungerar. Men, det är definitivt inte min grej.
Nej, när jag är orolig så vill jag hellre fly till något helt annat. Gärna rakt in i ett mjukt moln av lugn och trygghet. In i något rofyllt och harmoniskt - eller, för den delen, något lite lagom spännande, fast ändå bekant och förutsägbart. Som en mysdeckare ur en riktig långserie. Inget ansträngande, inget som kräver särskilt mycket tankeverksamhet. Men något där hjärnan ändå själv får vara med på ett hörn och ha ett ord med i laget.
I helgen som gick läste jag "Dödslistan" av Anna Jansson. Inköpt till biblioteket, eftersom den tar upp ett ämne som kan finna läsare hos oss och därför att konceptet redan i förväg är bekant för många - inte minst från TV. Boken är den tjugoförsta i den mycket populära serien om Maria Wern och hennes kollegor vid Gotlandspolisen. Ungefär lika många år - dvs runt tjugo - har gått sedan jag läste den allra första boken i Anna Janssons serie - och jag sedan dess läst dem alla.
En lyx i sig, är det att få begrava näsan i en alldeles ny och oläst deckare. Dessutom i inbundet format, med hårda pärmar och lagom stor stil. En lyx som kommer med jobbet.
Agnes, en vilsen tjej i 20-årsåldern, har under en stor del av sitt unga liv utsatts för sexuella övergrepp. Vid ett besök på ungdomsmottagningen anförtror hon sig åt en barnmorska och får av henne veta att det finns en hemlig Facebookgrupp, "Ullsaxen", där offer för sexuella övergrepp anonymt kan mötas och stötta varandra. Agnes går med i gruppen och delar sin historia med de övriga.
I Visby härjar denna sommar en mördare som verkar rikta in sig på misstänkta, men ej dömda, våldtäktsmän. Männen hittas utomhus, nakna och stympade, och bredvid de döda kropparna återfinns alltid en ullsax.
Samtidigt som jakten pågår, så utkäpar en av poliserna, Jarita, sin egen kamp, då hon tvingas att gå igenom en ny rättegång, efter det att de män som våldtagit henne, överklagat sina domar till högre instans.
Vetskapen om den hemliga Facebookgruppen når så småningom fram till polisen. Men kan kan ett forum som "Ullsaxen" verkligen ha triggat igång en serie av mord?
Maria Wern kämpar inte bara med att lösa de uppmärksammade morden. Hon får även tampas med en osannolikt jobbig svåger som helt sonika flyttar in i hennes hem. Hennes barn börjar bli lite större, med allt vad detta innebär, och så är det omsorgen om gamla pappa, förhållandet till exet och arbetskamraten Per Arvidsson samt, förstås, relationen till äkta mannen - tillika brandmannen - Björn. Den senare en riktig workaholic, har det visat sig.
Hur ska Maria egentligen få ihop allting?
I jakten på mördaren får Maria Wern och kollegorna förstärkning från rikskrim, med Åke Ragnarsson i spetsen. Ragnarsson är en gammal bekant från förr. Han är både arrogant och nonchalant och brukar sällan underlätta utredningsarbetet. Men denna gång börjar Maria misstänka att det kan vara värre än så. Skyddar Ragnarsson i själva verket någon? Eller är han rentav själv inblandad i övergreppen?
"Dödslistan" är spännande och lättsmält. En bladvändare som inte kräver så mycket mer av läsaren än just att vända blad. Bekant gotlandsmiljö och bekanta gotlandspoliser. Tryggt och fullt av igenkänning. Med andra ord precis vad jag trängtar efter just nu. "Dödslistan" är perfekt läsning för en coronatrött hjärna - men en hjärna som ändock, med sin egen fantasi, vill kunna skapa alldeles egna, magiska, rörliga bilder.
Trevlig läsning!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
