"Sorgen och glädjen de vandra tillsammans
medgång och motgång här ständigt följs åt.
Skyar med solsken och suckar med gamman
skifta alltjämt på vårt jordiska stråt.
(Psalm 364)
Nej, jag kommer inte att sakna 2018. Det var inte något bra år. Inte för mig, i alla fall. Jag minns mest sorg, oro och förtvivlan. Blandat med positiva upplevelser också, förstås. Men den kvardröjande känslan är tung och dyster.
I januari förlorade jag min allra bästa och finaste vän här i världen, när basseten Elsa, som troget funnits vid min sida i tolv långa år, till sist fick somna in. Nära ett år har passerat, men fortfarande ekar vårt hus - hennes och mitt - lika tomt och inte en dag går utan att hon finns med mig i tankarna. En bit av mig själv försvann med henne.
En kall och snörik vinter vägrade länge envist att släppa greppet. När våren äntligen kom och därefter gick mot försommar, genomgick jag en nödvändig, men gruvsam, ögonoperation. Visserligen ett rutiningrepp enligt löpande band-principen, men ändå inte kul för den som för första och förhoppningsvis sista gången ska få laserkniven riktad mot den kanske ömtåligaste och dyrbaraste kroppsdelen av alla. Nåja, det gick bra. Tror jag i alla fall. Efterkontrollen ett par veckor senare gick i samma flygande fläng som själva ingreppet.
Så kom då sommaren och det med besked. Temperaturen låg vecka efter vecka och både inne och ute över 30-strecket och hemska skogsbränder härjade inte så förfärligt långt härifrån. Ur vädersynpunkt var det utan tvekan den värsta sommar jag upplevt.
Hösten följde och den blev mild och behaglig, men med den så togs också min ängslan för en äventyrlig dotter till en ny nivå. Konstant oro blandas med episoder av okontrollerad ångest. Samt, förstås, outsäglig lättnad de gånger ett livstecken tar sig fram via land och hav och mycket opålitliga internetkablar. Ja, jag använder medvetet presens här, för situationen pågår fortfarande och följer med in i 2019.
Under hösten tvingades jag också uppleva hur en närstående gick in i demensens sista fas. Att se någon tyna bort och bit för bit försvinna är något av det svårare man kan vara med om. Ett ständigt pågående farväl. År efter år efter år. Är det så här som också man själv ska sluta sina dagar, är det ofrånkomligt att man funderar, när den egna ålderdomen lurar runt knuten. Inga roliga tankar att bära med sig.
På pluskontot detta dystra år finns två fantastiskt fina resor som jag fick uppleva, i sällskap av den som jag trivs bäst tillsammans med. En tripp till ett sommarvackert Höga kusten fungerade som balsam för en sorgsen själ och en höstvecka i favoritlandet England var som att svälja ett lyckopiller. Två helt olika resor, men med havet - det lugna, glittrande, stormiga - som en gemensam och viktig nämnare.
Himlen och havet, som tillsammans bildar den vidsträckta horisont som är så välgörande för oss människor att betrakta.
Jag minns spektakulära norrländska naturscenerier där berg och klippor möter hav, hisnande broar över solglittrande vatten, historiens vingslag, konst, kultur och outsinlig kreativitet, vänliga människor och så som bonus gamla gårdar där tiden stått stilla, lite storstadsfeeling och, dessutom, en glimt av vilda västern eller ska vi säga Norrland i en ruff och osminkad version...
Englandsbesöket gick i samma tecken. Kultur och natur. Glittrande vatten. Havsvikar och en gnutta stadspuls. Vackert blandat med ruffigt. Många, många vänliga människor - och, förstås, ett alldeles nytt litet liv att bekanta sig med.
Allt det här sparar jag inom mig och försöker, så långt det går, att hålla det sorgliga och oroliga på behörigt avstånd. För det är ju i livet precis som det står i den vackra psalmen. "Sorgen och glädjen de vandra tillsammans".
Så, bye, bye 2018 och good riddance! Jag lägger dig gärna till handlingarna.
Ett Gott Nytt 2019? Ja, vem vet. Det är endast en nåd att stilla bedja om.
Gott Nytt År!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
