"Gammal kärlek rostar aldrig"
(Svenskt ordspråk)
Nu, när tillvaron mer eller mindre plötsligt förvandlats till något av ett ovisst och olidligt drama, så är det kanske läge att balansera upp det hela lite med en dos fiktivt dito av valfri sort. Varför inte ett charmfullt kostymdrama? Eller en riktigt livgivande feelgood-serie?
Aldrig förr har väl TV-tablåerna som nu svämmat över av så många serier på en och samma gång. Kanalerna tävlar med varandra om att erbjuda oss sysselsättning och verklighetsflykt i denna märkliga tid då vi ju uppmanas att i största möjliga mån hålla oss hemma i vårt eget sällskap.
Som jag tidigare här på bloggen påpekat, så är dock mitt eget liv inte särskilt förändrat. Jobbar gör jag precis som vanligt och socialiserar gör jag inte i någon större utsträckning i vanliga fall heller. Inget nytt under solen, alltså. Men ändå. Klart att man tackar och tar emot när både nya och gamla serier nu så generöst ställs till förfogande. Lite svårt att hinna med att titta på allt, bara...
Här kommer ett par tips i form av mina personliga favoriter just nu. Till den som praktiserar self isolation dagen lång såväl som till den som kämpar på i ett samhällsbärande yrke.
Jag börjar med en riktig hit. En favorit i repris, men även med en del nypublicerade avsnitt. "Vår stora kärlek" ("Last Tango in Halifax"), producerad av BBC. Det har nu gått flera år sedan vi för första gången fick lära känna Alan och Celia. Childhood sweethearts som av ödet skiljs åt i tonåren. Av en slump, och med barnbarnens benägna hjälp, möts de två igen på FB ett helt liv senare - och tar så att säga vid där de slutade. Kärlek efter 75 uppstår och sedan går det undan. Redan vid den första, något omtumlande, daten beslutar sig paret för att gifta sig. Något som initialt ej till fullo uppskattas av deras respektive vuxna döttrar.
Inte så svårt att förstå.
Startfältet i den här BBC-producerade serien är makalöst och det är förstås en av anledningarna till att slutresultatet blivit en sådan succé. I rollen som Alan ser vi Derek Jacobi, nestor inom brittisk film och teater. En av de finaste Shakespeare-uttolkarna genom tiderna, men lika övertygande i rollen som den jordnäre, trygge och hjärtegode Alan Buttershaw. Hans nygamla kärlek, den eleganta och ibland rätt så skarptungade Celia Dawson, gestaltas av Anne Reid, den drottninglika, som även kan ses i det andra dramtipset här nedan. Deras respektive döttrar görs av två av de allra mest hyllade och produktiva engelska aktriserna just nu. Sarah Lancashire som den superkompetenta och lätt skräckinjagande rektorn Caroline samt Nicola Walker som hennes raka motsats - den uppgivna och av livet rätt så tilltufsade fårfarmaren Gillian. Vi har sett dem båda i otaliga kvalitetsproduktioner - som "Happy Valley" och "Unforgotten" för att nu bara nämna ett par. De är båda fenomenala.
Tre gamla säsonger har nu lagts ut på SVT Play igen, tillsammans med en två avsnitt lång, i Sverige ej tidigare visad, Christmas Special. Men även en femte, helt ny, säsong kommer snart att dyka upp, såvida jag har förstått det hela rätt.
Jag väntar otåligt.
"Vår stora kärlek" är briljant och bitterljuv. Allvarlig och humoristisk. Som livet självt - om än kanske med lite extra mycket av allt. Miljön är liksom rollistan extraordinär och West Yorkshires karga, disiga hedlandskap gör mig lycklig ända in i hjärteroten, när jag nästan kryper in i skärmen för att inte missa någon vacker vy.
Serien fungerar, i alla fall på mig, som en riktig humörhöjare och, som alla riktigt bra serier, så tål den att ses om flera gånger. Själv har jag nästan tappat räkningen...
Föredrar man att vila ögonen på de vidsträckta sanddynerna längs Englands sydkust, så kan man istället klicka fram "Sanditon", ett kostymdrama i åtta delar från brittiska ITV, som just nu kan avnjutas på SVT Play.
Det är tidigt 1800-tal. Den unga, trohjärtade Charlotte Heywood gästar under en sommar familjen Parker i den bland turister allt mer populära kuststaden Sanditon. Det blir en sommar som för Charlotte ska komma att bjuda på många upplevelser av olika slag. Somligt roligt och somligt mindre roligt.
Charlottes värd, Mr Parker, är tillsammans med den åldriga och stenrika änkan - tillika äktenskapsmäklerskan - Lady Denham, i serien gestaltad av Anne Reid, den starkast drivande kraften när det gäller att försöka sätta den fd fiskebyn Sanditon på turistkartan. Men när det kommer till pengar är Mr Parker en, om än charmig och välmenande, så dock obotlig slarver och liksom den välbeställda Lady Denham ansätts av pengagiriga släktingar, så uppvaktas även Mr Parker på olika sätt av tillresta familjemedlemmar.
Det händer en hel del i den på ytan lite sömniga orten Sanditon. Alla intriger och äventyr betraktas storögt av den rättrådiga Charlotte, som följer sitt hjärta och inte heller drar sig för att ingripa när hon tycker att så behövs. Något som inte alltid ses med blida ögon av omgivningen. Hur ska väl det här sluta?
För det är förstås inte bara kring ekonomiska spörsmål som livet i Sanditon kretsar. Nej, här finns, som sagt, en driven äktenskapsmäklerska, men även ett par hemliga kärlekspar, en man tyngd av olycklig kärlek, en av unga damer mycket omsvärmad yngling, en vacker och rik ung änka - och, givetvis, den unga Charlotte som även hon under denna händelserika sommar, förlorar sitt hjärta till en man.
Lättviktigt? Visst. Förutsägbart? Absolut. Men icke desto mindre både vackert och välspelat - och i det förutsägbara ligger också en trygghet för tittaren. En trygghet som vi nog behöver en extra dos av just nu. Vetskapen om att allt kommer att ordna sig. Att allt blir bra till slut. Det kan man vara helt säker på. För precis som i operetternas värld, så får i kostymdramernas motsvarighet alltid alla till sist varandra i ett slut som bara kan förväntas bli lyckligt.
Fast blir det verkligen så i just det här fallet? Ja, kanske, kanske inte. Jag säger inte mer än så, men faktum är att "Sanditon" bygger på Jane Austens sista - och oavslutade - roman med samma namn. Det innebär förstås att upplösningen är konstruerad av nutidsmänniskor. Vi får hoppas att dessa känner till ovanstående oskrivna regel. Slutet gott, allting gott.
Tänk om det alltid vore så i verkligheten också.
Önskar er ett trevligt tittande och en mysig - regnig?- Valborg!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
