”Bakom mina solglasögon
Kan jag va' mig själv
Allting blir så vackert genom
Genom mina solglasögon, är ljuset alltid gult
Allting känns så riktigt bakom ...”
(Docent Död)
En gammal grumlig lins har gjort sitt och bytts ut mot en ny. Nej, det var ingen kontaktlins, utan en alldeles riktig, i mitt ena öga. Allt gick väldans fort, alltför fort, tyckte jag nog först, men nu, efter några dagar med den inopererade plastlinsen, känner jag mig försiktigt optimistisk och hoppas och tror att allt har gått bra och enligt planerna.
Flera månaders förväntad kötid för operation visade sig plötsligt istället bli endast ett par veckor och i den allmänna dotterturbulensen här hemma, så hann jag inte ägna många tankar åt de olika alternativ som erbjöds mig – inklusive en korrigerande lins som, för första gången på längre tid än jag själv kan minnas, kunde ha givit mig perfekt synskärpa...
Fortsättning lär följa.
Även på dotterfronten har det förhoppningsvis nu lugnat ner sig lite. Mamman har ryckt ut och gjort sitt för att hjälpa till med en del ekonomiskt krångelikrångel av transaktionsart häruppifrån den höga Nord och nu kan förhoppningsvis dottern sköta resten själv. Och mammans nerver få vila sig lite. Till dess att något nytt projekt som skrämmer vettet ur den arma morsan dyker upp, vill säga...
De egna semesterplanerna är fortfarande diffusa, men som läget nu är, med hastigt påkommen ögonoperation och allt, så är jag enbart glad över det och över att inte ha några specifika datum att passa. Vi är med andra ord väldigt flexibla i sommar, Mr C och jag. Så praktiskt och härligt!
I min back garden råder just nu en tillfällig standstill i väntan på att den avtalade grävmaskinsmannen – enligt ryktet en f d statstjänsteman som lär ha tröttnat ur fullständigt på byråkratjobbet, gått i förtida pension och börjat ägna sig åt grävning istället – ska ha tid att komma. Men mycket, mycket har hänt i min front garden och på gavelsidan. Är så innerligt tacksam för de rengjorda betongplattorna, det krasande, nya gruset under mina fötter och de prydliga kanter som nu separerar gångar från rabatter. Samt, förstås, den oväntade överraskning som jag förärades med. Ett jättelikt, hemmasnickrat humletorn, som nu, lika högt som huset självt, tronar i en av rabatterna på framsidan och effektivt sätter stopp för obändiga och snabbväxande rankor längs stuprännor och i hängrännor.
Vilka snälla hantverkare det finns!
Nu måste sista handen läggas vid gästrummet inför en efterlängtad dotters hemkomst om bara en dryg vecka. Som vanligt vid sådana här tillfällen, så transformerar sig min lilla cottage på något mystiskt vis till ett top notch B&B. Det är alltid lika roligt att förbereda och göra fint och jag vet att döttrarna sätter värde på det.
Kylskåp och frys ska fyllas med sådant som dottern tycker om, fast inte till brädden, för det händer att diet och preferenser har ändrats under de månader som brukar gå mellan de gånger vi ses.
Servicen, då? Jo, den är svårslagen, kan man konstatera. Inga kostnader sparas – och ingen möda heller – när det gäller gästernas komfort och trivsel.
En del att göra, med andra ord, men jag tänker absolut – medan jag ännu är ensam, lös och ledig – även stjäla mig till några stunder i solstolen på altanen. Med en bok i handen, en kopp te på bordet – och mina nyinköpta kompisar på näsan...
I sol eller regn, brillorna är definitivt här för att stanna!
Trevlig helg!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
