I och med att en varmare årstid nu är på väg, så vaknar också hoppet om att snart kunna leva ett lite mer normalt liv igen. Vi tjuvstartar lite, Mr C och jag, med ett helgbesök på ett av våra favoritcaféer. Efter en rask promenad hänger vi på låset vid öppningsdags och under någon timmes tid har vi det hur lugnt och fridfullt som helst. Vi kan tryggt sjunka ner i sammetsklädda rokokosoffor framför den knäppande och sprakande brasan och dricka vårt te ur blommiga, omaka koppar. Tänk att det som är så udda och quirky kan bli så fint tillsammans. Men det krävs förstås att en person med säker blick för det dekorativa har matchat ihop hela alltet.
Jag är inte överdrivet rädd för någon smitta – men jag är utan tvekan den försiktigare av oss två. Så i samma takt som allt fler gäster börjar droppa in, så börjar jag i min tur oroligt att samla ihop mina kläder och övriga pinaler.
Vi tackar så småningom för oss, lämnar motvilligt de bekväma sofforna och brasans sköna värme och beger oss ut i ruggigt gråväder igen.
Tack och lov för alla utomhusaktiviteter, tänker jag. Hur skulle livet under det senaste året varit utan möjligheten att promenera och flanera, andas in frisk luft och fika utomhus? Sitta på isen i vårsolen. Njuta av försommargrönskan i juni. Vandra i en gulorangeröd skog på hösten. Pulsa i snön om vintern. Ja, ofattbart mycket tråkigare, i alla fall. För att inte säga nästintill omöjligt att stå ut med.
Vi går lite till på isiga vägar. Fotograferar gamla hus, spanar efter återvändande fåglar, pratar om ditt och datt, skämtar och skrattar. Vad vore livet – och i synnerhet livet just nu – utan ett galghumoristiskt förhållningssätt och förmåga till självdistans? Jag vill inte ens tänka tanken.
Ha en fin sista februarihelg!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
