teochsympati.blogg.se

En blek morgonsol söker sig nyfiket in genom gliporna i de fördragna gardinerna på vårt hotellrum. Vi har vaknat upp till ännu en strålande sommardag vid vårt Höga Kusten.

Halv tio går båten till dagens utflyktsmål, turistmagneten Ulvön, belägen på ett avstånd av två timmars makligt luffande med båt, inbegripet strandhugg i två andra hamnar innan vi angör Ulvöhamn i det yttre havsbandet.

Turistmagnet eller ej, man kan inte besöka den här delen av Höga Kusten utan att ha varit på Ulvön, så är det bara. Ulvön som ju, bland mycket annat, är surströmmingens själva epicentrum på denna jord.

Vi är tidiga vid båten och hinner se oss omkring lite innan ombordstigning och avgång. Förvånansvärt få är vi som lämnar hamnen denna morgon. Vi placerar oss strategiskt uppe på däck, med solen i ansiktet och havsbrisen i håret. Den svenska flaggan vajar i vinden och från båtens högtalarsystem ljuder musik, när vi tuffar iväg. Sommarklassiker från olika epoker, såsom "Det går en vind över vindens ängar", "Brännö Brygga" och "Brusa högre lilla å", varvas med kända dragspelstrudeluttar bland vilka jag identifierar "Månsken över Ångermanälven". Vad annat ska det väl vara på en sådan här resa och troligen är musiken anpassad efter resenärerna som alla - inklusive oss själva - verkar vara rätt så till åren komna, tänker jag.

Vi sitter i godan ro och betraktar det landskap som vi nu passerar. Havsvik, berg och skog omger oss. Efter någon halvtimme når vi det första stoppet. "Du kommer inte att tro det här!", utbrister plötsligt Mr C och pekar ivrigt mot den brygga som vi precis är på väg att angöra. "Jag är inte förvånad.", replikerar jag luttrat, efter att ha kastat en hastig blick över axeln, och ger upp ett ihåligt skratt. Bryggan är till sista millimetern fylld av hugade öbesökare - angelägna om att få komma ombord och trängas med oss övriga. Men vad gör väl det - är det högsäsong så är det.

Vi fortsätter vår resa och jag låter blicken tillgivet vila på ett antal fyrbenta resenärer som gjort oss sällskap på däck. Coola och båtvana allihop, verkar det som. Skulle den kära Elsa ha tyckt om det här? Nej, det tror jag inte. Hon gillade ju varken bil, tåg eller buss. Men hennes farmor, vår avhållna Agnes, var med hit upp en gång för många, många år sedan. Hon, som gillade långfärder med bil och tåg, skulle kanske ha accepterat även båten.

Färden går vidare. Så småningom stannar vi till vid ett litet fiskeläge och hämtar upp den sista gruppen av resenärer. Sedan lämnar vi den stilla havsviken och styr ut på öppet hav! Wow, vilken härlig känsla!

Ett par timmar efter start angör vi bryggan vid småbåtshamnen i det lilla mikrosamhället Ulvöhamn. Solen strålar och marinan sjuder av liv. Vi har drygt ett par timmar på oss här på ön innan båten vänder tillbaka och vi har bestämt oss för att inte använda den begränsade tiden till att köa vid skärgårdsbuffebordet på hotellet, hur frestande detta än må vara.

Det finns ett berg på ön som man bör gå upp på, har vi förstått av konversationen på båten. Fast - tack, men nej tack! Med gårdagens bergsbestigning i benen avstår vi gärna all klättring idag - även om utsikten säkert är svindlande. Istället söker vi oss till den pyttesöta och smala huvudgatan i denna lilla minivärld. Små röda, vita och pastellfärgade dockhus av trä varhelst vi ser. Så otroligt fint. Bor folk verkligen här på riktigt?

Det är nästan så att man väntar sig att tre semestrande Tanter Brun, Grön och Gredelin när som helst ska dyka upp ur någon port, med den lille Prick glatt skuttande bredvid.

Vi hittar snart ett trevligt trädgårdscafé och lyckas lägga beslag på ett bord. Det smakar härligt med en kopp te. Vi sitter en stund med våra koppar och studerar omgivningen och de andra besökarna innan vi reser oss och flanerar vidare - Mr C med kameraväskan över axeln och kameran i högsta hugg. Allt tycks han denna dag uppleva genom kameralinsen...

Vi fotograferar och fotograferar lite mer. Besöker ett fiskemuseum och botaniserar en gammal lanthandel. En glass slinker minsann ner, även denna dag.

På vägen tillbaka kikar vi in i det lilla vackra kapellet, innan vi går vidare i riktning mot hotellet och marinan igen. Fotografterar ännu lite mer. Sätter oss till sist vid ett bord nere vid småbåtshamnen, äter det lilla vi har packat ner i ryggsäckarna, lutar oss tillbaka och studerar folklivet. Vi hör många språk. Engelska, tyska, spanska, norska, finlandssvenska... En båt har seglat ända från Australien.

Någon surströmmingstillverkning ser vi däremot inte till. "Den är nog lite mer avlägset belägen!", säger Mr C. Ja, det förstås...

Fortare än vi önskar blir det dags att borda båten igen. Mr C sölar lite och jag ser mig tvungen att ila före och försäkra mig om en bra plats i kön. De flesta skulle nog inte tro det, men jag är ganska bra på att armbåga mig fram. Vet inte om det är någon egenskap att skryta med precis och jag skulle förstås aldrig tränga mig före en äldre person eller ett barn. Hursom helst så fixar jag bra platser åt oss på däck även denna gång och den mer flegmatiske Mr C ansluter så småningom.

Hemfärd med havsvindar i håret och svensk sommarmusik från förr i öronen. Jag blir både nostalgisk och lycklig på en och samma gång. Musik väcker känslor och vacker musik och vacker natur i förening förstärker dem mångdubbelt.

Snabbt besök på hotellrummet och lite uppfräschning i flygande fläng. Sedan iväg igen för middag i ett fiskeläge, beläget några mil bort, och som vi besökte även förra året. En favorit. Lite mindre här - och lugnare. Efter en snabb vända ut på klipporna, så återvänder vi till den restaurang där vi, ett år tidigare, upplevt en fullkomligt magisk kväll i solskenet ute på bryggan. Och - tro det eller ej, även detta år, samma brygga, samma solsken, samma havsglitter. Tänka sig!

Vi åker tillbaka i den ljusa aftonen, genom den nästan smärtsamt sommarvackra och mjukt grönskande norrländska kustbygden och faller - även denna kväll - i björnsömn på vårt hotellrum.

Imorgon väntar ett nytt äventyr.

Zzzzzz... Fortsättning följer!

/The Tea Lady