teochsympati.blogg.se - Lögner, illusioner och katastrofer

Arbetskamrater har man på arbetstid. Vänner på fritiden, inklusive de fyrfota – om man är lycklig nog att ha den senare typen av kamrater i sitt liv, vill säga. Men bokbekantingarna, de finns alltid där till hands i hyllor och högar. Vid sidan av de fyrbenta den bästa sortens vänner man kan ha. Vi läsare är lyckligt lottade i detta avseende.

Vårveckorna har passerat med för årstiden typiska aktiviteter: Avstressande cykelutflykter, mysiga luncher ute i solen, morgontidig fågelskådning och annat spännande. Sommaren, och därmed trädgårdstiden, står för dörren. Alltid något att göra när man har en egen täppa att ta hand om. På gott och på ont – men allra mest på gott.

Läsningen, däremot, är inte det minsta årstidsbunden. Sommar, höst, vinter, vår. Lika härligt som det är att höst och vinter ligga nerbäddad i soffan med näsan i en bok, lika underbart är det att på våren ställa ut en stol i solskenet på bron och balanserande en kopp te i den ena handen och en bok i den andra inviga uteläsningsperioden. Uteläsningen som sedan, i och med sommarens ankomst, brukar flyttas till avskildheten – och skuggan – på altanen.

På senare tid har jag tagit upp bekantskapen med den med deckarpriser flerfaldigt belönade författaren Camilla Grebe, vars spänningsromaner om psykoterapeuten Siri Bergman, jag för några år sedan ivrigt plöjde igenom. Denna serie skrev Camilla Grebe tillsammans med sin syster Åsa Träff. Sedan kom annan läsning i vägen. Jag noterade att Camilla Grebe börjat skriva på ännu en svit av spänning, men kom aldrig så långt som till att själv läsa dem.

Inte förrän nu, när jag på nätet läste om hennes senaste bok, ”Alla ljuger”, blev det av. För den lät spännande – vilket den också var, kan jag konstatera efter att ha vänt det sista bladet och lagt boken ifrån mig.

Dags, med andra ord, att sammanfatta intrycken.

Maria, en lärare i 40-årsåldern, har efter tio ensamma år tillsammans med sonen Vincent, funnit sin stora kärlek i fransmannen Samir – en läkare och forskare med rötterna i Nordafrika. Samir är änkling, efter att ha förlorat sin svenska fru och deras yngsta dotter i en bilolycka. Tillsammans med sin äldsta dotter Yasmine flyttar han till Sverige, i hopp om en möjlighet till nystart för dem båda.

Samir och Maria träffas på en fest. Samir och hans dotter flyttar snart in hos Maria och Vincent och Samir och Maria gifter sig strax därefter.

Tillsammans bildar de en familj och skapar ett nytt liv tillsammans. Det är inte alltid lätt och till och med ganska besvärligt och stökigt ibland. Yasmine befinner sig i de senare tonåren, med allt vad detta innebär av vuxenblivande och frigörelse, och tioårige Vincent är född med Down´s syndrom. Men ändå. Maria är lycklig. Ända fram till den 16 december år 2000, är hon mycket lycklig.

”Alla ljuger” utspelar sig på olika tidsplan och olika berättarröster turas om att återberätta handlingen. Personligen är jag ganska förtjust i den här typen av upplägg, som jag tycker ger en extra spänning och dimension åt en berättelse.

Den 16 december 2000 försvinner Yasmine spårlöst. I början misstänker man självmord – att Yasmine kastat sig utför den branta Kungsklippan, belägen endast ett stenkast från familjens hem. Hennes kropp återfinns inte. Allteftersom utredningen fortskrider, så riktas misstankarna mer och mer mot Samir, som så småningom åtalas för mord. Livet faller fullständigt samman.

Polisen tror att det handlar om ett hedersbrott. Samir är visserligen både högutbildad och till synes sekulär. Men vet man vad han tänker och känner innerst inne?

Efter några kapitel av tillbakablick hoppar vi så ett par decennier framåt i tiden – och det är här, med de gångna årens distans och perspektiv, som jag tycker att berättelsen får ett nytt och kännbart djup. Tjugo år har gått. Maria sitter ensam i samma hus som då, i samma kök – ja, till och med vid samma bord som då. Hon är nu runt de sextio. Det blonda håret är grånat och uppsatt i en lös knut på huvudet. Hon är förändrad, men fortfarande vacker.

Mycket har hunnit hända och många har hunnit försvinna ut ur historien. Vincent har flyttat till ett gruppboende och har en flickvän. Maria lever ensam. Livet blev inte som hon önskat och trott. Det blev annorlunda och ibland svårt. Men kärleken till Vincent är lika stark som förr.

Det knackar på Marias dörr och Gunnar Wijk, den polisman som ansvarade för utredningen kring Yasmines försvinnande för tjugo år sedan, står där utanför. Något har hänt. Man har hittat en kropp. Men är det Yasmines? Åren har synbarligen farit hårt fram med Gunnar och Maria konstaterar med förvåning att han bär samma vinterjacka som två decennier tidigare. Gunnar slår sig ner vid hennes köksbord och börjar berätta.

I centrum för bokens handling står sanningen. Finns det en sanning, eller skapar vi var och en vår egen bild av verkligheten? Det är både fel och fult att fara med osanning – det vet vi ju – men ändå gör vi det. Stora lögner och små lögner. Vita lögner. Ett nästan omärkligt friserande av sanningen. För det mesta utan att det får några större konsekvenser. Men precis som för Maria, Vincent, Samir och Yasmin, så leder den ena osanningen ibland till den andra och resulterar i en härva av lögner som bara blir trassligare och trassligare. På grund av osanningarna – men i denna bok också på grund av skygglappar, naivitet och medberoende.

Mer och mer trasslar Maria, Samir,Yasmine och de andra in sig. Det slutar i en katastrof som får efterverkningar ändå in i nutiden.

”Alla ljuger” är den femte och sista delen i serien ”Flickorna och mörkret”, där samtliga delar kan läsas helt fristående. Det är en välskriven, mångbottnad och berörande spänningsroman, som lika gärna kunde gå under benämningen familjedrama. Ett perfekt sällskap för några timmars vårläsning ute i det fria.

Trevlig läsning!

/The Tea Lady