teochsympati.blogg.se

Tidig morgon och mörkret härskar ännu när jag cyklar till mitt jobb. Det är kallt och det är halt. Blankisen glittrar och blänker under mig i vägbelysningens sken. Slät och skinande eller delvis dold under ett förrädiskt, puderlätt täcke av snö. Ibland ojämn och spårig. Alltid livsfarlig, om man inte ser upp. Det är, trots detta, svårt för den inbitna vintercyklisten att avstå från vådliga cykelfärder som denna.

Promenera? Ja, gärna, men det tar för lång tid. Köra bil? Nja, det kan vara ganska krångligt det med på vintern. Åka buss? Nej, inte om jag kan undvika det. Så det får bli cykeln. Trots halkan och isen och minusgraderna. Vid ankomst känns det som efter en lång och ansträngande skidtur eller kanske lite som efter ett snabbt dopp i en isvak? I alla fall så som jag föreställer mig ett sådant. En härlig känsla, hursomhelst.

Man kan säga att livet just nu ligger på is - och inte enbart när det cyklas eller halkas omkring på isgatorna. För i ett års tid nu har tillvaron mer eller mindre stått stilla. Livet består av planer som har fått skjutas upp på obestämd tid. Efterlängtade äventyr som inte kunnat genomföras. Möten av olika angelägenhetsgrad som inte kunnat bli av. Drömmar som inte kunnat förverkligas. Nu är allt istället skrinlagt, uppskjutet, liggande på is.

Status quo råder.

Veckorna går på något vis ändå snabbt. Jag pysslar med mitt, både hemma och på jobbet, och trivs förträffligt med det. Älskar mitt jobb, men dagens höjdpunkt är dock tveklöst att om eftermiddagen få sätta nyckeln i låset och låta sig omslutas av det egna hemmets tystnad och trygghet. Tända några lampor. Njuta en kopp te vid köksbordet. Äta något enkelt. Landa en stund i soffan framför brasan, för att sedan ta trappan upp till övervåningen. Byta om till något bekvämt. Krypa ner under en filt och läsa en stund.

Är så glad över att ha det hem som jag har. Mitt Alldeles Egna Hus. Min borg. Min trygga plats på jorden. Jag tänker att vi är lyckligt lottade i dessa tider vi introverta. Vi som hellre skriver än pratar och som gärna umgås digitalt. Vi som trivs med att boa in oss och mysa därhemma, i vår ensamhet eller tillsammans med en kär och noga utvald vän. Gärna fyrfota. Inte saknar vi stora folksamlingar, mingel och högljudda fester. Nej, allt sådant är vi bara glada att slippa.

Vardagskvällarna följer samma mönster som alltid och avslutas som regel i sällskap av en bok eller en lockande TV-serie.

På helgerna är jag ofta ute i naturen. Vandrar i skog, över fält, på isar och längs bergsryggar. Jag njuter obeskrivligt av stillheten och ron. Av vacker vintersnö, av istappar, iskristaller och av isande vind. Naturen är en av mina allra viktigaste källor för återhämtning - men även för inspiration, problemlösning och tröst. Året runt och i alla väder behöver jag den. Visst är vintern vacker, men nu börjar själen längta våldsamt efter vår. Efter sol som värmer och efter is som smälter. Efter barmark och elcykel. Efter att flytta läsningen utomhus och äta sin medhavda matsäck utan att riskera att förvandlas till en isstod.

Efter ett liv som inte längre ligger på is. Utan tvärtom. Ett liv där planer sätts i verket, äventyr genomförs, möten blir av och drömmar förverkligas.

Ha en fin avslutning på februariveckan!

The Tea Lady