teochsympati

Att sörja den som lever
 
                     
       
 
Sedan sju år tillbaka bor min mamma – snart 90 år – på ett demensboende här i det som har varit min hemstad i många år nu. Trettio mil söderut flyttades hon – och tvingades lämna allt. Ett hus som var hennes stolthet, en älskad trädgård, grannar, en alltmer decimerad skara av vänner och bekanta samt de enstaka släktingar som ännu fanns kvar i livet.

Det var inget lätt steg att ta och beslutet var definitivt och oåterkalleligt. Hon har aldrig mer kunnat återse sin hembygd.

Mamma var redan vid denna tid starkt påverkad av den demenssjukdom, som under loppet av en lång rad av år kommit smygande och situationen började bli ohållbar. Mamma kunde inte sköta huset. Hon åt dåligt, tappade i vikt och gick i trappan, trots att den var en dödsfälla för henne och vi kommit överens om att hon skulle låta bli.                                                                 

                                                                 
Jag åkte upp så ofta jag kunde. Städade, tvättade, handlade, lagade mat och frös in i portionsförpackningar. Mamma hade förstås hemtjänst – många gånger per dygn – men ibland vägrade hon helt enkelt att släppa in dem när de stod där och ringde på dörren och de fick gå därifrån med oförrättat ärende.

Efter ett fall, som slutade med en höftledsfraktur, så kände jag, att nu går det inte längre. Mamma måste ha ett tryggt boende och det boendet måste vara nära mig.

Vi var överens om det här och pratade mycket om det, men den process som sattes igång, när beskedet väl kom att det fanns en plats på ett boende för mamma, var inte lätt. ”Du ska veta”, sa min mamma, när vi för sista gången satte nyckeln i ytterdörren till det som var mitt barndomshem och vred om, ”att det här är jag inte med på!”.

Det var svårt att höra de orden.

Min mamma var en knepigare personlighet än min pappa, som jag på många sätt stod närmare och var mera lik. En treenighet var vi, men kanske kände sig mamma ibland utanför. Mamma och jag saknade inte alls gemensamma intressen, tvärtom, men det var våra respektive personligheter som ställde till det för oss – och nej, vi saknade inte gemensamma personlighetsdrag heller...

Jag tror att när man blir äldre, så utkristalliseras personligheten till ett slags destillat av vad det en gång var – egenheter förstärks och var man redan tidigare besvärlig, så blir man nog inte precis lättare att ha att göra med på sin ålders höst.

Men samtidigt sker ofrånkomligen en förändring i maktbalansen och så var det även för mamma och mig. När hon inte längre var i stånd att regera och dominera, så tog jag över. Rollerna blev ombytta och nu blev det jag som fick ta hand om henne.

Att se en nära anhörig bit för bit försvinna tror jag är något av det svårare man kan vara med om under livets gång. Det underliga och nästan absurda i att sörja en person som fortfarande fysiskt finns kvar. Att inte kunna kommunicera, att söka en blick som inte svarar, att inte längre kunna nå fram till den som tidigare alltid så självklart funnits där.

Det är andra gången jag går igenom det här med en förälder.

Skillnaden är, att nu är det jag som måste axla det yttersta ansvaret och jag är inte längre själv någon ungdom och orkar inte riktigt som förr. För många av oss kvinnor blir det precis så här. När barnen flugit ut och klarar sig själva, ja då tar ansvaret för åldriga föräldrar vid.              

Jag är glad att mamma får den omvårdnad hon får, för vad vore alternativet? Någon återgång till forna tiders ordning, då kvinnliga släktingar oavlönat fick ställa upp och ta hand om både egna och andras anhöriga, vill i alla fall inte jag ha. Jag tänker på min gamla faster, som ensam skötte både min farmor och min farfar – den senare sängliggande – under så många år. Hur orkade hon? Hur var det fysiskt och praktiskt möjligt? Och hur kändes det för dem som hamnade i beroendeställning?

Glad, som sagt, men inte tacksam, för jag anser att det är självklart att våra gamla, som vi har att tacka för allt vårt välstånd, ska ha det så bra som de någonsin kan få det. Så är det inte idag – och många har det eländigt. Det tycker jag är skamligt.

Men faktiskt är det så, att mitt i sorgen över att det blev som det blev, så har nog aldrig mammas och min relation varit så enkel och okomplicerad som den är nu. Har mamma en bra dag, så skrattar vi ofta. Vi kramas mycket och håller varandras händer och jag kan, sent omsider, låta henne få veta att jag älskar henne och hur mycket jag, i efterhand, värdesätter hennes generositet och omtänksamhet och allt det som hon har gjort för mig och för mina flickor. Allt som var omöjligt att säga förr, det går hur bra som helst nu.

Så kom vi då, till slut, varandra nära och det är något som jag är både glad – och tacksam – över. 

”Din mamma kan verkligen vara stolt, som har en sådan fin och duktig dotter!”, sa E, en av de anställda på mammas boende, nyligen vid ett av mina besök.

Hmmm.... Det var nog, milt uttryckt, alltför vänligt sagt och jag tror att jag häpet skrattade till när jag hörde det. Men – jag sträcker ändå i smyg på mig och tar åt mig. Sådana komplimanger får man minsann inte varje dag!

Ha en fin avslutning på midsommarhelgen!                                                         

                                                                   
 

/The Tea Lady