Min "Att läsa"-hög är fortfarande imponerande - även fast jag vid det här laget hunnit beta av en hel del. Jag säger det igen. Sällan har väl en bokhöst varit så full av nyutgiven, spännande läsning som som just denna. Höjden av lyx och det är bara att tacka och ta emot. De historier som ryms mellan pärmarna adderar lite lagom dramatik till annars härligt händelselösa höstveckor.
Bakom många av titlarna i bokhögen döljer sig dramer av relations- och familjetyp. En genre som intresserar och roar många - inklusive undertecknad. Det är en typ av genre som de allra flesta av oss i någon bemärkelse kan relatera till. Jämföra med våra egna liv. Kanske känna igen oss i. Kanske förvånas. Kanske rentav förfasas.
Om förhållandet mellan generationerna handlar Moa Herngrens senaste bok "Svärmodern", som kom i våras. Moa Herngren har behandlat detta ämne förr, både i bok- och TV-form. Det är hon som står bakom TV-serier som "Bonusfamiljen" och "Finaste familjen". Tittarsuccéer - för uppenbarligen tycker vi om att läsa om och att betrakta hur andra hanterar sina relationsmässiga svårigheter och glädjeämnen. Det handlar om igenkänning, som sagt, men förmodligen även om ett slags omedveten terapi, gissar amatörpsykologen. Eller så känner man helt enkelt inte igen sig alls, utan tänker istället att "fullt så tokiga är i alla fall inte vi" - och känner tacksamhet över detta faktum.
Åsa har inte längre någon kontakt med sin vuxne son Andreas. Han har stängt dörren, sagt upp bekantskapen, raderat henne ur sitt liv. Hur har det kunnat bli så här? Under hela Andreas uppväxt stod de två ju varandra så nära. Åsa och Andreas har i sin tvåsamhet utgjort en egen liten familj, då Andreas pappa tidigt försvann ur sonens liv. Åsa har fått dra hela lasset ensam. En tung och ofta otacksam uppgift.
Det råder en tajt och på ytan välfungerande kompisrelation mellan mor och son. Men när Andreas flickvän Jossan tillfälligt flyttar in, så ändras balansen och tillvaron kompliceras. Missförstånd eller manipulation? Ja, det råder det lite olika åsikter om. För det som Åsa uppfattar som hjälpsamhet, det uppfattas av Jossan som ett gränslöst beteende. Känns det hela möjligen igen? Situationen blir inte heller precis enklare av att Jossan är dotter till en av Åsas närmaste vänner.
När Åsa, "av misstag", hittar ett positivt graviditetstest i Jossans jackficka, så glömmer hon inte bara att lägga tillbaka det, utan blir även den som avslöjar nyheten för Jossans mamma - den blivande mormodern. Kanske inte det smartaste att göra. Men kulmen kommer vid sonsonens födelse. Det är kaos och överbeläggning på Södersjukhuset där Jossan ska föda och hon och Andreas hänvisas istället i sista stund till Södertälje BB. Nu är det bråttom och Åsa kastar sig i bilen och skjutsar i ilande ambulansfart son och svärdotter söderut. Så långt är allt väl, men efter ankomst och incheckning förstår Åsa inte att dra sig tillbaka, utan väljer att objuden stanna kvar, delta, ta över. Gränslös är bara förnamnet... "Att hon inte blir utkastad!", tänker jag som läsare, chockerad.
BB-incidenten blir början på en våldsam, emotionell utförslöpa och det rullar på i allt snabbare takt.
"Svärmodern" är något av det mer gastkramande jag har läst. Jag är som uppslukad och kan, på fullaste allvar, inte lägga boken ifrån mig. Sittande, liggande, stående, ätande - läser jag vidare, till dess att det allra sista bladet är vänt. Jag är yr och utmattad efter en bergochdalbaneläsning utan dess like, där jag kastats fram och tillbaka i sympatierna för de tre huvudpersonerna. Glömmer stundtals nästan bort att andas...
I boken får alla personer ge sin version av verkligheten. Åsa, Andreas, Jossan. I början av Åsas berättelse är det inte svårt att känna sympati för henne. Åsa vill att svärdottern ska känna sig välkommen, men Jossan verkar svår att ha att göra med. Sur och tillbakadragen - ja, rentav otacksam. Visst går Åsa alldeles för långt i sina försök att blidka de unga, men lite kan man väl samtidigt anstränga sig om man är gratisboende och gratisätande gäst i någon annans hus?
Fast, en tanke smyger sig genast på. Hur roligt kan det egentligen vara för en ung och sårbar tjej att ha en svärmor som inte kan dölja att hon tycker illa om sin svärdotter?
Åsa saknar fundamentala spärrar och verkar inte begripa att hon går över gränser. Jag, som läsare, förstår däremot mer och mer, allteftersom berättelsen utvecklar sig, varför Andreas till slut inte mäktar med.
Alltmedan historien löper på och skiftar fokus, så börjar också tankarna att ta nya banor. Tillslut vet man varken ut eller in. "Svärmodern" är en riktig roller coaster av känslor.
Gammalt groll kommer upp till ytan igen mellan Åsa och Jossans mamma och till sist känner Åsa sig sviken av alla - samtidigt som berättelsen fortsätter att snurra på. I allt högre hastighet går det - och raka spåret mot katastrofen.
Välmenad men missriktad omtanke. Mobbning, utfrysning, småsinthet. Gränslöshet, tondövhet och total brist på självinsikt. Manipulation, svek. Kontrollbehov. Om allt detta handlar "Svärmodern". Men också om chanser som inte tas och läxor som inte lärs. Här har vi hela känsloregistret - och lite till.
Andreas har, på barns vis, aldrig ifrågasatt mamma Åsas sanningar. Inte förrän nu, som vuxen och i förhållandet med Jossan, har han fått andra perspektiv. Men är det hans eget synsätt eller är han bara ett eko av flickvännen? Har Jossan i själva verket tagit över Åsas roll? Andreas är ju van att anpassa sig och lyssna på andra. Men två dominanta kvinnor - var och en med sina specifika krav - blir för mycket och en måste därför väljas bort. Vem?
Det jag som läsare möjligen känner mig lite tvekande inför är slutet. Personligen hade jag föredragit att boken slutat på ett mer abrupt, oväntat och öppet sätt. Att författaren inte varit så explicit, utan lämnat lite mer åt läsarens egen fantasi. Men det är också det enda.
Skakad i mitt innersta lägger jag ifrån mig boken...
"Händelselös höstveckor", skrev jag i inledningen till denna text. Förvisso, men långt ifrån enbart. Knappt hade målaren M hunnit avsluta sitt jobb och packat ihop, förrän en avisering om ett oväntat höstlovsbesök landade i min mobil. Ett besked som fick mig att i rekordfart försöka komma iordning i kaoset bland möbler, tavlor, porslin och annat. Jag har, sistlidna vecka, i mitt hem fått välkomna en dotter och en - förhoppningsvis - framtida svärson som gäster. Tänka sig.
Det var ett mycket långväga besök och efter många olika besked beträffande ankomsttid, stod modern/svärmodern till sist 01.30 ute i den mörka natten, med garagenyckeln i högsta hugg, redo att välkomna de unga tu - varav hon aldrig tidigare träffat den ene. Givetvis utan att knota det minsta, trots att hon blev utan nattsömn och skulle jobba dagen därpå. Att de två kom fram välbehållna var det enda viktiga. Jag tänker att Moa Herngrens bok kanske landade hos mig vid en väldigt lämplig tidpunkt. Att det i sådana här sammanhang inte skadar att ha den olycksaliga Åsa närvarande i bakfickan och bakhuvudet. Läsa och dra sig till minnes och - vid minsta tvekan - komma ihåg att backa och ta ett steg tillbaka. Samvaron med vuxna barn kan vara en nog så svår balansgång, I know, och det är lätt att i all välmening snava och snubbla till. Men med Åsas öde som ett avskräckande exempel, så kommer det förhoppningsvis att vara lite lättare för den här svärmodern att behålla styrseln över både kropp och knopp framöver.
"Svärmodern" är en suverän roman! Läs den!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
