Semestern hägrar ännu på någon månads avstånd, men sommaren är kommen och planerandet och funderandet inför efterlängtad ledighet pågår förstås redan för fullt. Halva nöjet är det, tycker jag, att få hänge sig åt att drömma, förbereda och organisera.
Svemester blir det givetvis denna mycket speciella sommar. Staycation. Eller heter det kanske hemester? Fast i det senare fallet så semestrar man väl enbart på hemmaplan, medan man i det förra håller sig inom Sveriges gränser? Ja, jag vet inte riktigt. Inte alltid lätt med nya ord - även om företeelsen i sig naturligtvis är både gammal och välbekant. Under min uppväxt var det här den absolut vanligaste typen av semester. Att semestra hemma - eller i alla fall i Sverige.
De flesta av min barndoms semestrar och sommarlov tillbringades i fritidshuset vid den långsträckta insjön några mil från stan. Det blåste för det mesta kallt på den lilla udden och det gick vita gäss på det mörkblå vattnet. Själv flög jag fram som en hind - oftast iförd träskor - på den ytterst steniga och klippiga stranden. Alltid ackompanjerad av mammas förskräckta utrop uppifrån stugan. Jo, jag förstår idag att hon var orolig, men hos mig själv fanns ingen rädsla. Kontrollen över den viga barnkroppen var hundraprocentig.
Sommarlovet innebar ibland också spännande storstadsresor till släktingar i Stockholm och Göteborg. Det förekom enstaka besökt på exotiska platser som Öland och Skåne. Det gjordes en del resor till Danmark. Många till fjällen. Någon till Norge. Alltid med bil och själv låg jag mestadels bekvämt utsträckt i baksätet och läste mig igenom mil efter mil.
Ungefär så, med undantag, förstås, för resornas resa - det efterlängtade besöket i Storbritannien Anno 1968 - såg det, för min del, ut när jag var en liten flicka på 60-talet. Många spännande upplevelser, för ett uppväxande barn.
Vid sidan av de regelrätta semestrarna ovan, så gjordes det, året om, kortare dagsutflykter med bilen. Till de många äldre släktingarna på landet, förstås. Men även en del ren nöjesåkning, ofta med fikakorg och campingbord i bagageluckan. Det fanns en upptäckariver, som jag tycker numera sorgligt nog har gått förlorad - i en tid då vi kräver häftigare och häftigare semesterkickar för att känna oss riktigt nöjda. Men då existerade ännu en glädje över att få se och uppleva något nytt - även om det så bara låg runt hörnet.
Alla dessa små och stora äventyr minns jag med glädje - och samma lyckopirr och förväntan kan jag känna idag, när jag i mogen ålder, åter har tagit de små upptäcktsfärderna till mitt hjärta. Bilturer längs idylliska landsvägar och genom rofylld landsbygd. Besök på intressanta småorter, vandringar i både gamla kulturlandskap och vackra naturlandskap. Summan av kultur och natur har för mig blivit den ultimata upplevelsen. Full circle, med andra ord, så som det tenderar att bli när man kommer upp i åren.
Någon läsning i baksätet förekommer däremot inte längre.
Jag gläder mig faktiskt riktigt mycket inför årets svemester. Planerar och organiserar, utifrån de begränsade förutsättningar som denna sommar ges - och jonglerar med flera olika resmål och färdplaner. Alltid viktigt att ha en plan B - och inte minst i dessa tider.
Men, covid eller inte covid och oavsett vart färden går, så kan vi alltid hitta äventyret runt knuten. Undantagslöst. Det är jag övertygad om. Upplevelserna väntar där - på alla dem som har begåvats med en gnutta fantasi, förmågan att se längre än näsan räcker och ett öppet och mottagligt sinne.
Ha en fin första junivecka!
/The Tea Lady
5 kommentar(er)
