Tillvaron har återgått till det normala. Vardag. Arbete. Hemkomst sena eftermiddagar. Allt är lugnt och tyst. Det finns tid att ostört få försjunka i en bok.
Deckare i all ära, men ibland vill man ha lite omväxling i den litterära kosten. Något med lite mer fibrer och tuggmotstånd. Något lite mer näringsrikt. En spännande bok kräver inte alltid en given form, ett snabbt förlopp, ett hårt arbetande polisteam eller ens ett brott, för att få oss att febrilt vända blad. Nej, det helt vanliga livet - det vardagliga och till synes händelselösa - kan också det bjuda på både olidlig spänning och andlös dramatik. Samt en läsupplevelse som stannar kvar. Sår ett frö. Förändrar dig lite grand.
Genren glesbygdsaction är numera ett begrepp inom litteraturen. Spännande skildringar som förläggs långt ute i den riktiga obygden. Lockande läsning för en urbota glesbygdsromatiker som jag själv. Ofta är det Norrland det handlar om och i regel i det på människor alltmer utarmade inlandet. Men de själar som ännu finns kvar fängslar desto mer. Jag är helt övertygad om att det, även i verkliga livet, är i dessa miljöer man hittar de i särklass intressantaste människorna. Och hur befriande är det inte att någon gång få betrakta tillvaron från ett perspektiv som inte är det gängse medelklass- och storstadsperspektivet. Mer sådant önskar jag - både i fiktion och i verklighet.
Karin Smirnoff debuterade 2018 med glesbygdseposet "Jag for ner till bror". För den debuten blev hon nominerad till Augustpriset samma år. Inte dåligt av den som tidigare enbart skrivit för sin egen - och byrålådans - skull. Jag betraktar en bild av författaren på nätet. En medelålders kvinna, sittande på en klippa, med en stor hund vid sin sida. Tänker att den här personens framtoning känner jag mig lite besläktad med.
Norrlandsskildrare har vi ju haft många genom tiderna. Allt från Stina Aronson och Sara Lidman till Torgny Lindgren, Bernhard Nordh och Linnea Fjällstedt för att nu bara nämna några. Norrland är stort och liksom för flera av namnen här ovan, så är det Västerbotten som är Karin Smirnoffs geografiska miljö och litterära språk.
Hennes språk innehåller inte bara ett visst mått av dialektala ord och uttryck, utan är även speciellt på andra sätt. Så förekommer t ex inga skiljetecken alls - förutom punkt och stor bokstav efter varje mening - och alla personnamn är skrivna med gemener. Kanske är det för att språket ska flyta bättre och för att namnen ska uttalas mer som på norrländskt vis. I ett svep. Mer rytmiskt. Ett intressant grepp är det, hur som helst.
Jana Kippo heter kvinnan som reser söderut från hemmet i Luleå och till sin tvillingbror, Bror, i det lilla Västerbottniska samhället Smalånger. Smalånger finns inte i verkligheten, men själva byn finns. Dess utbredning och förgreningar är identiska med den lilla by där Karin Smirnoff själv delvis växte upp.
Bror är svårt alkoholiserad och syftet med Janas resa är att försöka hjälpa honom att bli nykter. Ja, rent av att hindra honom från att supa ihjäl sig.
Det är snöstorm i Smalånger när hon anländer. Jana hamnar fel och träffar på så sätt på en skogsväg John, en lokal konstnär, som tar med den genomfrusna Jana hem till sitt varma kök. De två inleder genast ett förhållande.
Jana skickar iväg sin bror på avgiftning, men blir själv kvar i byn. Hon får jobb inom hemtjänsten och flyttar in i det gamla föräldrahemmet. Hon är duktig på att städa och inte rädd för att hugga i och möter nu människor som hon inte sett sedan sin tonårstid. Att hjälpa åldringar och ensamma att städa och sköta hygien blir för henne också ett sätt att hålla de egna demonerna på avstånd.
När Jana dimper ner i byn vet vi inget om henne. Men ju fler bybor hon träffar, desto mer börjar hennes smärtsamma förflutna att göra sig påmint. Det är grymt och det är eländigt. Det handlar om missbruk, misshandel och incest - ja, till och med om mord. Om en sadistisk far och en mor som tog sin tillflykt i religionen. Allteftersom berättelsen fortskrider, så återerövrar Jana bit för bit sitt liv - det som var då och det som är nu. Jana är - mot alla odds - en överlevare. Stark, tuff och modig. Klok och rådig. Inkännande och medkännande. Men var går gränsen för förståelse och är förlåtelse alltid möjligt - eller ens önskvärt?
Karin Smirnoff skriver om ett Sverige som fortfarande finns, men som de flesta inte verkar vilja veta av. I alla fall talas det ytterst sällan om de människor som här skildras. Men nu, äntligen, ges alla dessa bortglömda, genom Karin Smirnoff och Jana Kippo, en välförtjänt röst.
"Jag for ner till bror" är en läsupplevelse utöver det vanliga. Missa den inte!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
