Nu är det minusgrader ute och vackert vitt av frost om morgnarna. Dags att börja oroa sig för halkan. Ännu så länge går det dock fint att cykla på den lilla grusväg där jag, insvept i värmande vinterutstyrsel, varje morgon trampar fram. Emellertid startar jag inte i ottan längre, utan väljer att invänta ljuset vid horisonten innan jag ger mig av.
Kompakt mörker råder däremot när det är dags för hemfärd igen. Inte mycket att göra åt den saken. Den höst som gränsar till vinter är här.
Vill jag verkligen cykla en vinter till? Nej, jag tror inte det. På den fridfulla grusvägen genom skogen kan jag mestadels glida fram i ensamt majestät och cyklandet blir till en slags meditation. Inget som stör. Tankar som får löpa fritt. Problem som under resans gång tycks bearbeta sig själva och upplösas i tomma intet.
Som vintercyklist blir jag tvungen att välja en annan, mer upplyst och plogad, färdväg. Men jag känner mig inte längre beredd att ta de risker som det innebär att i halka och mörker trängas med andra på de hårt trafikerade cykelvägarna. Där den största faran utgörs av hänsynslösa och om trafikregler fullständigt ovetande medcyklister - av vilka påfallande många verkar vara män i den yngre medelåldern. Cyklister utan lyse och fotgängare utan reflexer är även de en fasa för en medtrafikant i vintermörkret och i kategorin jubelidioter kvalar de samtliga in.
Nej, bättre då att ta det säkra före det osäkra och välja apostlahästarna istället. Klä sig varmt och låta det hela ta den tid det tar. Få motion på köpet... Inte heller mörkerpromenerandet är förstås utan risker. Reflexväst utanpå de svarta täckkläderna och reflexband runt armar och ben är ett måste. I alla fall om man vågar beblanda sig med cyklisterna.
Bäst trivs jag, föga förvånande, denna tid inomhus och allra helst nerbäddad i min sköna säng. Inget orkar jag göra när jag i den sena, becksvarta vardagseftermiddagen anländer hemmet igen. Något snabbt och enkelt att äta och sedan raka spåret upp till övervåningen. Läsning, TV-tittande, mailande... Och sedan godnatt. Vintermörkret krymper verkligen tillvaron. I alla fall för mig.
Men kanske ska det vara så, tänker jag. Vi behöver mer tid för vila nu - och tänk, om bara några veckor så vänder allt igen...
Till dess är jag glad för varje ny morgon som jag kan cykla längs min knastriga, frostbelagda, men ännu kärva och greppvänliga grusväg. Få se vinterhimlen ljusna, passera vinterbuskage täckta av kristyr, frostnupna fält och rönnbärsträd dignande av knallröda klasar. Inga andra cyklister i sikte. Bara jag - och ibland en hund med tvåbent sällskap på morgonpromenad, några snattrande, morgonpigga änder vid den lilla dammen där isen nu likt tunt glas har lagt sig över vattnet och kanske en och annan förskrämd och blixtsnabbt skuttande liten hare.
Jag trampar fram i det vackra vitpudrade landskapet, tar ett djupt andetag som fyller lungorna med uppfriskande vintersyre - och kan inte låta bli att skänka en medlidsam tanke åt alla de tunnelseende, slalomkörande män som tagit över cykelbanorna i centrum. De som aldrig saktar ned, aldrig vrider huvudet vare sig åt höger eller åt vänster och som aldrig hinner beundra en gnistrande snökristall eller förundras över en klase av de rödaste rönnbär.
Ha en fin novemberhelg!
The Tea Lady
0 kommentar(er)
