November är kommen, liksom normaltid och mörker. Kompakt och ogenomträngligt lägger sig det senare som en vadmalsgrå, tung filt över tillvaron. En filt vars tyngd ibland nästan ger andnöd.
Jag fruktar mörkret och jag fruktar november. Helst skulle jag, likt björnen, vilja gå i ide den här tiden. Boa in mig. Bereda mig en bekväm bädd och sova bort några veckor. Eller i alla fall hålla mig inomhus fram till ljusets återkomst vid Advent.
Nu går ju inte det och man får försöka hitta andra lösningar istället. Samt, förstås och inte minst, ta vara på de glimtar av ljus som faktiskt då och då erbjuds - även i mörkaste november. Att en solig men kylig novemberdag få klä sig varmt från topp till tå och åka västerut. Sitta allra längst ut på en minimalistisk "pir" av trä och blicka ut över glittrande, knallblått vatten ackompanjerat av rogivande vågskvalp och kluckande. Det är en ynnest. Livskvalitet. Medicin för kropp och själ. Jag hade kunnat tillbringa en hel dag här. Förlorad för världen och försatt i ett drömmande, meditativt tillstånd. Ett med himmel, horisont och vågskvalp.
Någon timme får dock räcka, men vattentemat fortsätter när vi i novemberdagen, efter att ha förflyttat oss några mil, befinner oss vid en annan vik av det glittrande stora blå. Vi vandrar längs en grusknastrande liten promenadväg med vattnet och vinden ständigt vid vår sida. Vårt tilltänkta besöksmål visar sig vara stängt för säsongen. Istället följer vi skyltarna mot kyrkogården.
"Där kan vi nog ta oss in!", säger jag optimistiskt.
"Ja, om 10-15 år, kanske...!", replikerar den alltid lika snabbtänkte Mr C.
Låt oss hoppas och tro att det ännu ska dröja ett tag.
Den vackra kyrkan är öppen och inför en konsert på kvällen repeterar två personer på cello och piano Georg Friedrich Händels "Dagen är nära". Jag sjunker ner på närmaste bänk, med Mr C vid min sida, och låter den underbara musiken skölja över mig. Känner hur den letar sig in i själen och skapar ett lugn. Känner hur den i Allhelgonatider bygger en bro till min mamma, hon som också älskade det här musikstycket.
Kyrkogården är välbesökt och klädd i stram Allhelgonaskrud. Ljung, tallris, svarta ljuslyktor med vita gravljus. Måtte vi få behålla vår vackra och värdiga högtid och må den aldrig övertrumfas och konkurreras ut av plastig, skränig skräck och kommersiella jippon, tänker jag där vi långsamt strövar fram längs grusgångarna och då och då stannar upp. Läser på gravarna. Begrundar.
Några dagars ledighet har varit påfallande välgörande, efter en period av hösttrötthet, leda och håglöshet. Att få varva nya intryck med vila och praktiska, kreativa sysslor. Precis så vill jag att livet ska vara.
Och så - när novemberkvällen är som mörkast - så kommer i den svarta cyberrymden oväntat ett glädjens besked. En älskad dotter aviserar sin hemkomst, efter mer än ett år långt, långt borta. Likt ett ljussken, lyser nyheten för ett ögonblick upp hela tillvaron och jagar både novemberdystra tankar och kompakt höstmörker på flykten.
Beskedet efterlämnar en stilla glädje och ett norrsken som förvandlas till en liten flämtande, men stadigt brinnande, låga inom mig. Likt lyktorna på kyrkogården brinner den oavbrutet så.
En ljusglimt i november,
Ha en fin Allhelgonahelg!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
