“If adventures will not befall a young lady in her own village, she must seek them abroad”.
(Jane Austen: “Northanger Abbey”)
Bussen från Barcelona till Vielha krånglar sig ut från terminalen på Estacio Nord och vidare, via centrum och förorter, ut på motorvägen norrut. Industriområden, små byar och samhällen och borta vid horisonten, karga berg - vissa av dem med vad som ser ut som snöklädda toppar. På de flesta bergknallar som vi passerar ståtar ruinerna efter det som någon gång varit ett ointagligt fort.
Sedan tar vinodlingarna vid. Vi befinner oss i distriktet Villafranca.
Vi är inte många själar som reser denna söndagmorgon. Bussen är ny och fräsch och bekväm. Vi lutar oss tillbaka och betraktar nyfiket det ständigt skiftande landskapet, samtalar ibland och äter lite av vår matsäck.
Det var länge sedan jag luffade omkring på det här sättet och fastän allt runtomkring mig är nytt, så känns det på samma gång lite som en resa bakåt i tiden. Kan inte låta bli sträcka en aning på mig, där i sätet, och tänka att vi gör det allt förbaskat bra, vi gamlingar, som tar oss fram helt för egen maskin, som vore vi två backpackande ungdomar.
Vinrankorna blandas upp med olivlundar och avocadoodlingar. Här och var svänger bussen av motorvägen och in i någon liten by, där någon gång en resenär går av eller kliver på.
På ungefär halva vägen stannar vi till vid busstationen i staden Balaguer. Vi befinner oss i provinsen Lleida. "Treinta minutos!", säger chauffören och tittar särskilt strängt på oss båda, som för att försäkra sig om att vi två utrikes individer har förstått att om trettio minuter så bär det iväg igen.
Vi tar en bensträckare och ser oss omkring. En fin liten stad, med en kanal som rinner genom centrum, grönområden och resterna av en mycket imponerande gammal stadsmur. Den kaffeberoende Mr C insisterar på en kopp av just sin egen favoritvariant och lyckas till sist, i den här söndagsstängda staden, få sig en sådan. Själv sneglar jag lite oroligt omväxlande på klockan och omväxlande mot busstationen.
Vi anländer bussen samtidigt som vår chaufför och det bär iväg igen. Landskapet skiftar på nytt och långt, långt borta kan vi nu skönja vad som måste vara målet för hela vår resa - den mäktiga bergskedjan Pyrenéerna.
Uppåt går det - och ner. Vägarna smalnar av mer och mer. Det finns inte mycket marginal vid möten med andra trafikanter. Jag försöker - med ålderns rätt - att inta ett fatalistiskt förhållningssätt till det hela och tänker att störtar vi så störtar vi och det finns inte längre någon - vare sig människa eller djur - som är beroende av mig för sin omedelbara överlevnad.
Men allt går bra.
I takt med att landskapet ändrar skepnad, så ändras även karaktären på bebyggelsen runtom oss. Från Medelhavsarkitektur och till något annat. Men vad? Är vi kanhända i Tyrolen? "Alphyddor" omger oss så långt ögat når - fast byggda av uråldrig sten. Överallt finns bergen. Som naturens egna skyskrapor tornar de upp sig omkring oss och snön ligger ännu här och var kvar - både på topparna och i dalgångarna, långt borta.
Vi befinner oss alltså mitt i den otillgängliga bergskedja som utgör gränsen mellan Spanien och Frankrike. Jag blir förvånad när jag från bussfönstret ser att La Garonne - en av Frankrikes mäktigaste floder - även har sitt förlopp genom dessa trakter. Om än reducerad till vad som närmast liknar en liten rännil.
Bussen stannar till vid vårt slutmål, som är den lilla staden Vielha. Där blir vi välkomnade av den bästa värdinna man kan tänka sig. Ett riktigt proffs. Vårt bagage lastas in i bilen och vi åker vidare - på serpentinvägar och genom små samhällen. I en av de pyttesmå byarna stannar vi. Vi är framme. Några gamla vackra hus och en liten kyrka uppe på en kulle. På en balkong står vår värd, med lille minivärden i sin famn, och vinkar.
Ny dag. Vi vaknar fullständigt knockade av vad som måste vara effekten av den rena och klara - men samtidigt syrefattiga - bergsluften. Natten har varit fullständigt tyst - sånär som på koskällors dämpade klang och den närbelägna kyrkklockans spröda slag. En sådan kontrast till den storstad som vi nyss lämnat!
På morgonen hör vi åter koskällorna och upptäcker, från köksfönstret, inte kor, men däremot en grupp hästar, som på den branta slänten alldeles intill huset, går fridfullt och betar. En mindre grupp får, även dessa med pinglor runt halsen, har gjort dem sällskap.
Efter frukost beger vi oss ut för att utforska byn. Längs en smal grusväg går vi och beundrar de vackra hästarna. Stabila arbetshästar, ljusbruna med blonda manar och svansar och vita bläsar längs nosryggen samt ofta med små föl - diande, busigt krumbuktande eller liggande i gräset. Överallt ser vi dem där de går och mumsar i sig gräs och håller landskapet öppet. Pastoralt, är det ord som kommer för mig. En lantlig, fridfull enkelhet, som jag knappt längre trodde fanns och som går rakt in i hjärtat på mig.
Så här kan man också välja att leva.
Lågsäsong råder i byn - en skarp kontrast till skidsäsongens folkvimmel. Vi anpassar oss snabbt och utan problem till den långsamma livsstilen. Här får saker ta tid. Alla som vi möter hälsar oss med ett vänligt: "Hola!" Det är livskvalitet på hög nivå och vi njuter varje sekund av hela alltet. Promenaderna längs slingrande grusvägar. Botaniserandet bland frukt och grönsaker i vårt lokala supermercado. Vandringarna genom andlöst vackra dalgångar. Picknick i det gröna. Mysigt barnvaktande på hemmaplan med lille A. Insyn i pågående husrenoveringar och nystajlade lägenheter. Så spännande!
Oändligt många goda måltider äter vi och tar med oss ett stort mått av inspiration tillbaka. Vad sägs om toast på grovt rågbröd med mosad avocado eller mosat, lättkokt ägg till frukost? Eller bovetepannkakor, alternativt dinkelvåfflor, toppade med grekisk yoghurt, jordgubbar, amerikanska jätteblåbär och lokalproducerad honung? För att inte tala om nyttig kaka, bakad på mandelmjöl och sötad med endast färska dadlar, till utflykten? Samt, förstås, många, många koppar starkt te, druckna ur rustika och hemtrevliga muggar från Le Creuset.
Vädrets makter är på vår sida. Solen skiner mestadels från en alldeles knallblå himmel.
När vi om kvällarna brutit upp från den sena middagen och de två yngre generationerna stupat i säng ungefär samtidigt, så kämpar vi gamlingar oss uppför trapporna till tredje våningen och den bekväma soffan, Netflix och filmduksstor vägg-TV. Vi hittar en engelsk komediserie i spansk - all inclusive - badortsmiljö och sedan är vi fast. OMG, säger jag bara och det är tur att vi har samma - simpla - sorts humor, Mr C och jag. Sex säsonger av tio hinner vi avverka, vilket är en prestation i sig.
I Katalonien pratar man katalanska samt vid sidan av katalanskan även spanska och i Katalonien befinner vi oss fortfarande. Men i just den här delen av det som kallas Val d´Aran talas även ett tredje språk - Aranais. Det är ett mycket lokalt språk, delvis influerat av franskan, och det är det språk som skolbarnen till största delen undervisas på.
Lille A kommer att växa upp till en riktig polyglott om hans föräldrar bestämmer sig för att stanna kvar i den här spännande regionen.
Det här är gränstrakter. Frankrike - som ligger på endast ett par kilometers avstånd - finns hela tiden inom synhåll. Min hjärna blir ibland förvirrad av detta faktum och tror att den rentav befinner sig i fransosernas land. Jag upptäcker att många människor talar - eller åtminstone förstår - en hel del franska, vilket gör det lättare för mig att kommunicera.
En vecka går fort och en ny söndag gryr. Vi tackar av hela vårt hjärta vårt värdpar, kramar om lille A och bordar den buss som ska ta oss tillbaka till Barcelona igen. Två dagar återstår av vår semester. Två dagar som ska tillbringas vid kusten strax söder om storstaden, är det tänkt. I en gammal klassisk badort med både charm och stil. Åtminstone var det så för fyrtio år sedan, när Mr C senast var där på besök.
Fortsättning följer!
Ha en fin majvecka!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
