teochsympati.blogg.se - Leva i Europa. Del 1

"Jag vill leva i Europa
Jag vill älska och sjunga här
Jag vill skratta och gråta och dansa
Jag är yr och förlorad och kär
När jag tänker på hela Europa
Och på oss som hör hemma här"

(Jan Hammarlund)

"Tror du att vi är de äldsta på planet?", frågar jag Mr C, där vi sitter fastspända i våra säten på den sena kvällsflighten från Arlanda till Barcelona och "Mycket möjligt!", svarar han, efter att ha sträckt på halsen och sett sig omkring.

Ja, de flesta äldre har nog vett att välja andra avgångar än den som ankommer resmålet en bra stund efter midnatt - även om den nu råkar vara superbillig. Men vi två tuffa och kostnadsmedvetna gamlingar, vi räds minsann inte nattsudd och nattmörker. Eller...?

Där på marken långt under oss breder Europa, och närmare bestämt vad som måste vara södra Frankrike, nu ut sig. Mestadels dolt i mörker, men så dyker plötsligt ett gigantiskt pärlband av glittrande, glimmande ljus - och sedan ännu ett - upp i allt det svarta. Montpellier? Eller kanske Perpignan? Så otroligt vackert det är, betraktat så här från ovan!

Det verkar som att Europa, i vår globaliserade tillvaro, alltmer har blivit det nya hemma, reflekterar jag sömnigt, medan vi i mörkret susar fram på många tusen meters höjd. Om man, efter att ha levt en längre tid i ett utomeuropeiskt land, plötsligt drabbas av hemlängtan, ja då är det Europa som man vill återvända till. Vilket land tycks, åtminstone initialt, vara mera underordnat.

Vi når så småningom fast mark under fötterna och tar oss igenom tull och passkontroll. Nu kommer det kritiska momentet. I alla fall som jag i min livliga fantasi har målat upp det. Men mina onda aningar kommer helt på skam. På flygplatsterminalen råder liv och rörelse som vore det ljusan dag och strax där utanför står taxibilarna i prydliga rader och väntar. Vi tar oss utan problem de få kilometrarna till vårt hotell - utan att ha blivit vare sig lurade, rånade eller nerslagna...

Ny dag, nya krafter och nytt hotell, inne i centrum. Vi tar pendeltåget från flygplatsområdets utkanter och anländer Placa Espanya en stund senare. Solen bländar och vinden känns varm mot min kind. Överallt sitter, står, går, samtalar och cyklar människor. Den pampiga fontänen står i fokus och bakom oss, på trappan till vad som ser ut som ett gammalt halvmåneformat palats, håller gatumusiker konsert. Alla skyltar som jag ser är tvåspråkiga.

Det här är Katalonien.

Vi börjar vår vandring och jag ser mig nyfiket omkring. Trädkantade gator och spännande arkitektur. Får lite Frankrikefeeling. Kanske är det de många hundarna? Tack och lov inte lösspringande, som jag befarat, utan kopplade och i sällskap med sina ägare. Precis som hemma.

Vi går och går. Passerar flera återvinningsstationer med uppmaning att noga sortera vårt avfall. Lånecyklar finns att tillgå överallt, liksom elskotrar. Vår självbevarelsedrift får oss dock att avstå båda dessa alternativ. Vi håller oss till apostlahästarna. Anar en grön medvetenhet, som jag inte hade väntat mig. Även här kommer mina fördomar på skam. Breda avenyer, grönskande parker och pyttesmala gamla gränder. Många små butiker - som att flyttas decennier bakåt i tiden. Vänliga och hjälpsamma människor. Det är en blandning av avspänt, chict och turistiskt.

På jakt efter Mr C:s gamla "hoods". Jo, han bodde under ett par års tid i den här staden. Nära ett halvsekel har hunnit passera sedan dess och huset är borta, kan vi konstatera, men platsen hittar vi till sist. Ett litet torg bland ett virrvarr av smala gränder ett stenkast från promenadstråket Las Ramblas. Jag förevigar den numera distingerat grånade Mr C framför det som en gång, i ungdomen, var hans hem.

Vi vilar, med jämna mellanrum, våra trötta ben på något café. Te och croissant för mig och överallt får jag välja tesort och serveras sedan hela härligheten på engelskt vis i en nätt tekanna tillsammans med riktig tekopp och liten mjölkkanna. En positiv överraskning, då vi ju befinner oss i ett land med en stark och dominerande kaffekultur.

Ny dag. Vi går och går. Tar in alla intryck. Lägger in den högre växel som krävs i dessa sammanhang. Vi är på jakt efter en restaurang som vi har blivit rekommenderade av den yngre generationen. En vegetarisk restaurang. Ja, faktiskt! I detta köttätarnas förlovade land. Någon gammal hederlig papperskarta har vi inte fått med oss, utan vi får navigera med hjälp av mobil och gps och det går så där. Det verkar som att gps:en inte riktigt hänger med i svängarna när vi byter riktning, utan börjar peka åt fel håll. Men tillslut är vi där. Mitt i lördagsbrunchen hamnar vi, bland helgfirande unga hipsters. Maten är fantastisk - en helhetsupplevelse i färg, form och smak. Vi avslutar med glass - läckert grön av matchapulver respektive len och orangefärgad av sötpotatis. Det här måste vi försöka återskapa hemma!

Det stundar regionala val i Katalonien och plötsligt befinner vi oss mitt i ett valmöte. Lite längre bort demonstrerar en djurrättsorganisation och ett politiskt parti som företräder djurens rättigheter. Ett parti som sedan skulle komma att röna en viss framgång i valet. Det händer saker, konstaterar jag. Inget är statiskt och oföränderligt.

Dagen avslutas på strandpromenaden nere vid hamnen. Havet! Finns det något bättre? Där det finns ett hav, känner jag mig alltid hemma. Vi slår oss ner på en stenmur och vilar våra trötta ben en stund innan vi, i sakta mak, börjar dra oss tillbaka mot vårt natthärbärge igen.

Tidigt i säng och tidigt upp igen nästa morgon. Vi vandrar någon kilometer - förbi en morgontyst och nymornad vacker park, som utmynnar vid en pampig triumfbåge. Nu ser vi vårt mål skymta därborta. Vi ska ta bussen norrut. Trettio mil, cirkus, och fem timmar på bussen, som visar sig vara ny och fin och bekväm. Innan vi går ombord, så äter vi frukost på det gammaldags brunmurriga järnvägscaféet, som är fullt av folk, även i denna tidiga morgonstund.

"Vi går på högkolhydratkost!", konstaterar jag, när vi sitter vid vårt bord och mumsar i oss baguetter fyllda med spansk potatisomelett. Nåja, med otroliga 29 000 steg i bagaget - nytt personligt rekord - efter flanerandet under vår första dag och 25 000 under den andra, så kan vi nog unna oss det!

Vi bordar förväntansfulla bussen, som ska ta oss till ett helt annat Katalonien. Till bergstrakter och gränstrakter. Till glesbygd. Till "alpbyar" och otippad "Tyrolerkänsla"...

Fortsättning följer!

Ha en fin vecka!

/The Tea Lady