I veckan som gick, förändrades mitt liv för alltid. Min lilla mamma, nyss 90 år fyllda, somnade lugnt och stilla in. Ja, mamma var verkligen väldigt liten på slutet. Smal och skör. Tunn och spröd. Lätt som en fjäder.
Jag fanns vid hennes sida hela tiden. Höll hennes kalla hand i min, strök hennes kind och såg henne dra sitt allra sista andetag.
Min mamma är borta och i och med det så har också jag också fått lov att ta ett kliv framåt på det som är livets trappa.
Veckan har passerat med en mängd praktiska göromål. Min närmast belägna dotter flög genast hit, när vi förstod att slutet var nära. Tillsammans tog vi avsked och tillsammans tog vi oss an uppgiften att tömma den lilla lägenhet, som i dryga sju års tid var min mammas hem.
Min dotter var fantastisk. Organiserade och effektiviserade och bestämde hur allt skulle gå till. På en dryg dag var arbetet slutfört och sedan åtevände dottern hem, lika hastigt som hon kom.
Några tyngre möbler, som ska sparas, hämtas av en flyttfirma nästa vecka och sedan kan jag för sista gången stänga mammas dörr bakom mig och lämna in hennes nycklar.
Sorgen över att ett liv är fullbordat är förstås stor och saknaden känns tung. Men, parallellt med det svåra, så har det även infunnit sig ett lugn. Mamma har det bra nu. Jag behöver inte oroa mig för henne mer.
Hennes minne lever kvar. I min äldsta dotter, som påminner så mycket om henne. I den musik och konst som hon älskade. I blomdoft och fågelsång. I allt som hon, genom livet, lärt mig.
Sov gott, mamma, och tack för allt som du har gjort för oss.
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
