Pensionen - den hägrande tid som så många i min ålder längtar till och - med ett belåtet leende på läpparna - kallar "den ständiga semestern".
Ständig semester. Uttrycket låter i mina öron både lockande och lite läskigt. Ständig. Ingen väg tillbaka sedan, med andra ord. Bara att ta språnget rakt ut i en okänd pensionärstillvaro - utan att blicka tillbaka.
Semester är ju semester. Några sammanhängande veckors ledighet på sommaren och så några till, fast utspridda lite mer glest över året. Framför allt vid jul, förstås. I halvtid, så att säga. Men denna ständiga semester... Hur kommer det egentligen att fungera? Hur kommer det att kännas? Och är det inte risk att det blir en ständig vardag snarare än en ständig, solig semester?
Vissa prepensionärer är fulla av planer och verkar nästan omärkligt och självklart glida över i sitt nya tillstånd. Pyssel och jobb därhemma väntar ofta. Ett hus som ska renoveras, en trädgård som ska odlas, en skog som ska avverkas, en dröm som ska uppfyllas, ett intresse som ska utvecklas, en yngre generation som ska tas omhand.
För andra verkar det vara knepigare. Så som det kan vara när livsvalen inte är så självklara.
Numera finns det förstås ett ganska stort mått av flexibilitet även i pensionen. Om man så önskar, vill säga. Vissa fasar ut sig. Går ner i tid. Jobbar kortare dagar, heltid halva veckan, eller kanske varannan vecka. Åter andra verkar vara fästade med ett gummiband till sin gamla arbetsplats. Knappt har de hunnit bli avtackade, så är de tillbaka igen. För längre eller kortare tid. På vikariat eller timmar. Men samtliga med en tillfredsställande känsla av att nu själva bestämma och sätta gränserna. Samt med en möjlighet till trevlig social samvaro och ett guldkantat och lågbeskattat tillskott på pensionskontot, förstås.
Ja, det verkar nästan finnas lika många lösningar som det finns utfasande prepensionärer.
Själv är jag kluven. Jobbet har aldrig varit det främsta i mitt liv. Inte på långa vägar. Det har aldrig definierat mig. Jag är den jag är - och det alldeles oavsett vad jag jobbar med. Jobbet har heller aldrig för mig varit en social plattform. Jag har haft många trevliga arbetskamrater genom åren, men umgåtts med ytterst få privat. Jag har tyckt om många av mina jobb, men alltid insett att på jobbet är man alltid utbytbar och sorgligt nog snart bortglömd den dag man väl försvunnit och ersatts av någon annan.
"Du behöver en pensionsplan och ingen kommer att sätta den i händerna på dig!", sa jag nyligen till en kollega som våndas inför att för sista gången logga ut sig ur jobbdatorn och slutgiltigt låta dörren till arbetsplatsen slå igen.
För det är nog så. Tillvaron som pensionär är i mångt och mycket upp till oss själva att utforma och det är inte alltid så lätt att plötsligen bli chef över sitt eget liv och både initiera idéer och fatta beslut.
Nåväl. För min del finns ännu några år kvar att fundera - och planera. Och fastän både kropp och knopp nog känner sig trötta och slitna rätt ofta, så vet jag att jag inte är mogen för något pensionärsliv. Jag är inte där än. Men den dag jag är det, ja, då tror jag att jag vill vara pensionär på riktigt. Så som man var förr. Njuta av välförtjänt vila och ledighet. Inte låta mig stressas av dem som tycker att livet - pensionen inbegripen - ska vara ett marathonlopp, med siktet ständigt inställt på nya segrar, nya rekord, nytt personbästa...
Inga långlopp för mig, således. Snarare en lugn fortsatt livspromenad. Med avbrott för en kopp te vid köksbordet då och då och lite småprat med pelargonerna i fönstret. Vi måste ha rätt till andrum och återhämtning, även på denna sidan av graven.
Ständig semester blir det snarare. När tiden är inne. Ännu så länge är dock ledigheten begränsad. Ännu så länge befinner jag mig i ett arbetsliv. Ännu så länge kan jag endast ana pensionen långt borta vid horisonten. Då och då närvarande i tankarna, förvisso, men inte mycket mer än så.
Lika så gott det - och fortfarande många lediga sommardagar att njuta av.
Ha en fortsatt fin juli månad!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
