24 Juli 2019 - 16:44
För andra året i rad färdas vi denna sommar norrut för några dagar av nya fräscha intryck, spektakulära naturupplevelser och välbehövligt miljöombyte. Höga Kusten har en speciell plats i mitt hjärta. Här finns något som går rakt in i själen och som gör gott. Inte bara för sinnet, utan även för en trött lekamen. Det känns ända ut i fingerspetsarna.
En lisa för både kropp och själ, med andra ord.
Att naturupplevelser har en positiv påverkan på psyke och välmående tror jag att de flesta av oss kan skriva under på. En lugnande promenad i skogen om hösten, en uppiggande vårdag ute på isen eller en avkopplande, solig sommardag i gröngräset. Alla hjälper de i viss mån till att hålla dystra tankar på avstånd.
På senare tid har fokus även börjat sättas på det eventuella sambandet mellan vår fysiska status och naturens påverkan. Ett verkligt spännande område.
Panoramavyer, hänförande utsikter, solnedgångar... Bor man, som vi gör, i inlandet, så får man passa på att tanka sig full av himmel, hav och horisonter när tillfälle bjuds - och det är precis vad vi nu ämnar göra.
Bestigning av ett mycket brant berg, liksom båtturer till en större respektive en mindre ö, står denna gång på vår to do-list och jo då, vi kan vid hemkomsten nöjda och belåtna bocka av dem alla - plus lite till.
Vi följer som vanligt ett stycke av den vackra väg genom Hälsninglands inland, som har fått namnet "Tidernas väg". Ett namn med dubbel innebörd, tänker jag, när vi susar fram genom skogen. En väg som för oss genom många tidevarv - och genom platser där det nästan känns som att tiden har stått stilla - men också en alla tiders fin och vacker väg.
Vi brukar ha tur med vädret, men denna gång förföljer oss ett ihärdigt regn. Vi åker över den första Norrlandsälven och passerar en liten inlandsstad. Första stopp blir som vanligt det trevliga Träslottet, men i stället för att inta vårt te i trädgården får vi göra det inomhus och istället för att packa upp vår medhavda matsäck vid något av picknickborden vid parkeringen, så får vi äta den i bilen. Hmmm...
Vidare mot vårt nästa stopp - det pampiga Stenegård, några mil bort. Här förenas mycket av det som jag gillar allra mest i livet. Natur, kultur, kreativitet. En fantastisk plats. Vi hastar runt i regnet, men ger snart upp och retirerar till bilen. Färden går istället vidare norrut. Vi passerar vår andra Norrlandsälv och lämnar så småningom Tidernas väg för den stora europavägen. Nu går det undan.
Efter ytterligare någon dryg timme passerar vi vår tredje Norrlandsälv - min egen favorit - och en stund därefter checkar vi in på det stora hotellet högst uppe på berget, som blivit något av vårt home away from home. Barndomsstaden ligger för mina fötter. Tredje besöket på bara ett par månader. Något av ett rekord. Uppehåll här, minsann, och en svag sol som kan anas bakom molnslöjorna. Det är vid kusten man ska vara om man vill ha fint väder! Vi tar en promenad längs de många slingorna och stigarna i det närbelägna friluftsområdet, äter det sista av vår matsäck ute i det fria och kokar te på det lilla gasolköket som Mr C trollar fram ur ryggsäcken. När myggorna börjar bli alltför intresserade av oss, drar vi oss tillbaka till bekvämligheten på vårt ombonade rum.
Efter frukost nästa morgon bär det iväg igen. Vi håller kursen och den pekar fortfarande mot norr. Motorvägen tar oss förbi den enorma köpstaden strax utanför centrum, vidare genom ett vackert deltalandskap, över en fjärde Norrlandsälv, förbi ett omtvistat konstverk som nu är under renovering, en liten idyllisk - i alla fall till synes - residensstad och en otroligt pampig bro som slutligen tar oss över den femte och sista Norrlandsälven på denna resa. Brukar sällan beundra moderna byggnadsverk, men just den här skapelsen tycker jag är imponerande. Vi fortsätter genom det kuperade och på samma gång böljande som dramatiska landskapet. Vädergudarna är snälla mot oss. Sol, blå himmel, havsglitter...
Vi anländer vad som under ett par dagar ska bli vår nya hemort, checkar snabbt in på vårt boende och fortsätter sedan ytterligare någon mil norrut. Framme!
Ja, då ska vi alltså bestiga ett berg! Inte vilket berg som helst, utan självaste Skuleberget. Knappt 300 meter över havet. Inte så värst högt, kan man tycka, bara ca 60 m högre än det berg där vi tillbringade vår natt, men stigningen är brant. Lodrät, skulle man kunna säga...
"Vi borde skaffa en karta!", säger jag, som vet att det finns flera olika stigar att välja på och att man kan få en karta med alla dessa i turistinformationen vid baslägret. "Nej, det behövs inte. Det måste vara här!", menar Mr C och syftar på den strida ström av människor - och en hel del hundar - som passerar oss, på väg både uppför och nerför berget. Sagt och gjort. Vi börjar uppstigningen och kollar för säkerhets skull med flera av de andra vandrarna huruvida detta verkligen är den "lätta" vägen. Jo, svarar de, det tror de, i alla fall... Turister och utsocknes allihop, förstås. Precis som vi.
Vägen går först genom en tät och mörk trollskog, sedan på de branta klipphällarna. Här och var har trappor av trä byggts för att underlätta klättringen. Mr C verkar inte ha några problem, men jag är stundtals livrädd. Min balans och styrka är inte vad den en gång varit och vad händer om jag ramlar och gör mig illa? Eller - ve och fasa - om Mr C gör det...?
Nåja, att vända om är ingen mening och vi ser många äldre som vandrar samma väg. Många barnfamiljer också. Jag frågar regelbundet de vandrare vi möter hur långt det kan tänkas vara kvar och får lite varierande svar.
"Är det värt besväret att fortsätta?", frågar jag till slut desperat en kvinna, på väg utför.
"Ja, absolut! När ni har gått så här långt!", svarar hon, närmast chockad.
"Varför ställer du en sådan fråga?", undrar Mr C roat när vi fortsätter.
"Jag ville att hon skulle svara "Nej!", replikerar jag dystert...
Vi går och vi går och varje gång som vi är övertygade om att vi nått toppen, så fortsätter vägen bakom någon krök. I en evighet, tycks det som.
En evighet som dock inte varar i mer än totalt en och en halv timme. För nu skymtar vi taket på toppstugan...
Då kommer nästa chock. Här uppe på toppen är det knökfullt med folk och kön till stugans servering slingrar sig som en jätteorm - i all oändlighet, verkar det.
Vi blir stående en stund och under tiden når nya glada ansikten ständigt toppen - både via vår stig och via en stig på andra sidan av berget. Skillnaden verkar vara den att de som tagit den senare stigen alla är utrustade med likadana hjälmar. Säkert har de klättrat i rep också uppför lodräta klippor - och det är inte bara ungdomar som klarat detta. Lång ifrån. Mången grånat huvud blottas när hjälmarna åker av i värmen...
Jag, som genom hela livet sett mig själv som en relativt sportig person, börjar nu tvivla på att jag någonsin varit av den rätta ullen.
Men - uppe är jag. Trots ålder, yrsel och en värkande kropp. Jag kastar mig - nåja - ner på den bara klipphällen, med ett svårslaget panorama över hav, skog och bygd i blickfånget och blir sedan liggande där, medan den till synes outtröttlige Mr C tar sin kamera och går runt och förevigar hela alltet. Vi äter den lilla matsäck vi har med. Någon lunch i trängseln i toppstugans restaurang blir det inte, men däremot armbågar jag mig fram till glassarna innan vi - efter lång vila och meditation - fyller våra vattenflaskor vid kranen utanför stugan och börjar nedstigningen.
"Mamma, varför är det så mycket folk här?", hör jag en liten unge fråga... "Därför att det är så fint väder idag!", svarar mamman. Ja, och för att det är mitt i turistsäsongen, tänker jag i mitt stilla sinne.
Vi följer strömmen och ganska snart upptäcker vi att det här är en annan väg än den vi tog vid uppstigningen. Jag konfererar oroligt med ett antal medvandrare och någon, som verkar känna till trakten, säger att vi kan följa - den för reparation avstängda - linbanan ända ner till bilvägen. Lätt som en plätt. Ett helt lämmeltåg är vi som tar oss ner - genom blåbärsris, högt gräs, sten och moras och slutligen via en liten grusväg, på väg ner mot civilisationen. Vissa endast klädda i lätta sommarkläder och med dito skor på fötterna. Vi har åtminstone kängor... Mina bekväma, fast billiga och inga riktiga vandrarkängor. Mr C däremot är som vanligt kittad från topp till tå i riktiga kvalitetsgrejor.
Den allra sista etappen går längs bilvägen i någon kilometer. Sedan är vi åter vid det basläger där vi började - dvs parkeringen. Tack och lov - för att vi är nere och för att vi slapp ta oss ner längs den branta väg som tog oss upp. Ärligt talat, hade jag vetat hur brant det i verkligheten var, så hade jag tvekat att genomföra hela äventyret. Men tur, förstås, att jag inte gjorde det, för utsikten där uppe var helt fantastisk och Mr C verkar tycka att det gick hur bra som helst.
En kopp te kokad på gasolköket smakar himmelskt innan vi styr kosan mot hotellet igen för att ladda om och fräscha upp oss lite. En kvällsutflykt till de små fiskelägena längs havsbandet väntar. Middag, strövtåg, en nypa havsluft. Sedan får det räcka för den här dagen.
Jag somnar, några timmar senare, fullständigt knockad av dagens strapatser.
Zzzzzz.... Fortsättning följer!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
