1 Juli 2019 - 15:07
Någon färgglad person är jag definitivt inte. Snarare prick tvärtom. Stryker omkring ständigt klädd i dystert svart och omger mig på hemmaplan uteslutande med säkra kort som vitt, grått och jordtoner när det kommer till inredningen.
Det har inte alltid varit så här. Endast under de senaste femton åren eller så. Dessförinnan var alla nyanser av blått min kulör - och i själ och hjärta så är det väl fortfarande så. Men blått genererar ibland melankoli och jag tror att jag helt enkelt har fått mer än min beskärda del och att mitt känsliga psyke till sist har reagerat. Klarar numera endast av ytterst små doser av blått. I offentliga miljöer eller hemma hos andra däremot, så utlöser det blåa dessbättre inte alls någon "blues" hos mig.
Konstigt!
Det finns dock - för att återgå till min färgintolerans - ett viktigt undantag i sammanhanget och det är maten. Att äta färgglatt är verkligen något som jag tror på och som känns betydelsefullt för att jag ska må bra. Ja, näst efter att undvika raffinerat socker och snabba kolhydrater, så tror jag att det är det viktigaste av allt.
Att äta färgglatt är ett sätt att försäkra sig om att få i sig en bred palett av vitaminer, fibrer och näringsämnen. Men det är också ett sätt att tillfredställa ögats - och själens - längtan efter skönhet. En viktig symbios, tror jag, när det kommer till hälsan. Kropp och själ i förening och inte var och en för sig. Och nu börjar vi närma oss anledningen till att jag, lite otippat, häromsitsens kom ut från det jättelika blågula huset i vår grannstad med famnen full av - turkosa! - tallrikar.
Upprinnelsen till allt detta är att min äldsta dotter, efter ett besök i barndomshemmet över julen, helt sonika tar med sig ett större antal bruna 70-talstallrikar - lite mer rustika fintallrikar - som jag ärvt av min mamma. Min dotter tycker alltid att hon gör mig en stor tjänst när hon "befriar" mig från materiella ting och visst är det också ofta så. Men denna gång är jag inte riktigt redo. Mitt lilla tallriksställ på köksbänken gapar sorgligt tomt, endast några enstaka, mer eller mindre udda, exemplar kikar fram och behöver jag mer än två fintallrikar, så är jag tvungen att hämta min mammas bröllopsservis från 50-talet, med guldkant och allt, i hörnskåpet i vardagsrummet.
Jag hade en gång i min ägo en uppsättning turkosa tallrikar, inköpta i butiken Duka i början av 00-talet. Har alltid tyckt att just den färgen utgör en så fin bakgrund till färgglad mat, men av dessa tallrikar återstår nu endast två och trots idogt letande på nätet, så har jag aldrig lyckats hitta några likadana second hand. Nu lockar emellertid det blågula huset plötsligt med ett snarlikt alternativ till nästan inget pris alls och jag är inte sen att låta mig falla för frestelsen.
Ett halvt dussin av de turkosa får alltså glida ner i den rymliga plastkassen, för vidare befordran till kassan.
Efter den blågula upplevelsen, som även innefattar inköp av nytt sänglinne i maskulint grått för Mr C:s del, krävs en tur ut på landet för att rensa hjärnor och ladda batterier med ny energi. Ur min nyinköpta, sobra kylväska trollar jag fram lunch för två och hela härligheten dukas upp på en naturskön plats där vi två vana uteätare picknickat förr. Att äta ute i det gröna och fria är verkligen något av det bästa som jag vet just nu.
"Kanske är det rester av minnen från barndomen som gör sig påminda?", resonerar jag med Mr C. Minnesskärvor från den tid då man om sommaren tog en tur med bilen ut på landet. Far satt vid ratten och mor hade packat picknickkorgen. En vacker plats sågs ut - en ofta brydsam och tidskrävande uppgift. Ett hopfällbart bort togs så fram ur bagageluckan och ställdes upp, dito stolar likaså och så satt man där och kalasade med solen mot sin kind och sommarvinden i sitt hår. Ett anspråkslöst nöje, kan det tyckas idag, men ett äventyr för ett litet barn och en måttfull inställning till livets goda, som vi nutidsmänniskor ibland nog skulle må bra av att ta efter.
Innan hemfärd vill jag gärna kika in i den vackra gamla kyrkan strax intill. Grupper av turister flockas utanför, men inne är det lugnt och fridfullt. När vi blir helt ensamma, intar jag - nej, inte predikstolen - men väl den upphöjda platsen framför altaret.
"Herren vare med eedeer!", piper jag försiktigt fram - och ser i ögonvrån hur Mr C liksom studsar till...
"Med eder vare ock Heerreen!", fortsätter jag med lite stadigare röst.
"Låtom oss beedjaa!"
"Jag älskar kyrkor!", slår jag entusiastiskt fast, när jag befinner mig i säkerhet nere bland kyrkbänkarna igen - alltmedan Mr C lugnt men bestämt föser ut mig i solskenet på kyrkbacken. Ja, det är verkligen sant. Kyrkorummet ger mig en inre frid som på många sätt liknar den som jag upplever när jag vistas i naturen.
Via ett stopp för "Afternoon Tea" i Guds gröna natur vid ett av våra favoritutflyktsmål, så når jag slutligen hemmet igen. Känner mig nöjd och rik när jag omsorgsfullt diskar och torkar mina nya fina tallrikar och ställer dem på plats.
Vad min dotter kommer att säga om saken återstår att se.
Ha en fin julivecka!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
