13 Januari 2019 - 09:15
Snön, som kom på visit och sedan töade bort, har nu återvänt. Som ett mjukt täcke har den lagt sig över buskar och träd och skapat spännande formationer. Min trädgård är en skulpturpark av snö och is.
Jag bestämde mig redan i höstas för att försöka möta denna vinter med positiva känslor. Ja, rentav omfamna och välkomna den, som en kär vän. Det har väl gått skapligt. Kanske är det minnet av sommaren, den heta och syrefattiga, som gör det lite enklare att fördra kylan.
Det vilar något vitt över hela tillvaron den här tiden på året. Detta nya år som, i sig, ännu endast är ett blankt och oskrivet ark. Jag tror att det är det bleka vårljuset som redan börjar anas. Vi har tagit oss över till den andra sidan nu och mörkret har inget annat val än att dra sig tillbaka. Jag noterar varendaste liten nyans i förändringen. Varje ny minut av ljus räknas.
Snart, snart kommer den tid då jag kan slänga ett fuskfårskinn över en stol och premiärsätta mig i vårsolen ute på bron, som vi norrlänningar säger, med en bok och en kopp te. En ceremoni som brukar kännas som en högtidlig inledning av sommarhalvåret.
Det gäller bara att hålla ut till dess.
Efter det långa lovet är det skönt att komma in de de gamla vanliga vanorna igen. Att äta som vanligt. Röra sig som vanligt. Klä sig som vanligt. Jobba som vanligt. Vara ledig som vanligt. Vila som vanligt.
Några högtidliga nyårslöften är det mycket länge sedan jag avkrävde mig själv. Men jag har faktiskt en uppriktig strävan detta nya år och det är att försöka vara lite mer förlåtande mot mig själv.
En del människor har en medfödd talang för detta. Jag har det inte. Men, jag har till sist satt ner foten och gjort klart för min stränga inre röst, att nu får det faktiskt vara nog. Den stränga rösten har, efter många år och utan pardon, visats på porten och ersatts med en ny stämma, så mjuk och len och förstående, så att man nästan inte tror att det är sant. Ja, som ren balsam för en ibland trött och uppgiven själ är den.
Den här nya rösten uppmuntrar och peppar. Stöttar och berömmer. Du gör det bra! Du är duktig! Du duger!
Tänk på dig själv ibland, också...
Påhejad av rösten, ser jag nu närmast fram mot vårvinterns utflykter och upplevelser i ett snöigt, soligt vinterlandskap. Vandra bland snötyngda granar. Pulsa fram i djupsnö. Bestiga snötäckta berg. Blicka ut över gråvita vidder. Koka te ute på isen och dricka det medan tankarna får löpa precis som de vill.
Bara alldeles runt hörnet väntar allt detta.
Till dess kör jag egenuppfunnen ljusterapi. Sveper in mig i det ljusa, lätta och vita, njuter av vårglada, pastelliga tulpaner och gläds åt de solstrålar som åter börjar titta in genom fönstren här hemma och som ibland hittar vägen ända in i den här stundom tungsinta tantens innersta.
Ha en fin januarivecka!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
