Med jul och nyår överstökat, så kan vi nu äntligen rikta blicken framåt. Mot ljuset. Mot våren. Den årstid som jag älskar allra mest av alla. Det ska bli riktigt, riktigt skönt.
Den härliga vårvintern står närmast på tur. Sol och snö och begynnande takdropp. Hopp om livet och dagar som bara blir längre och ljusare. Nog är det fiffigt och bra med årstider och inte minst när det är våren och sommaren som man har framför sig.
Inte ett endaste projekt på min to do-list har jag lyckats prickas av under den dryga två veckor långa ledighet som nu i det närmaste är till ända. Men vem är förvånad och vad gör väl det? Vilat har jag och umgåtts har jag och pysslat här hemma har jag också. Tids nog får jag motionera och promenera. I alla fall motionera mig till och från jobbet och det vare sig jag vill det eller inte.
En hel del ledig tid har lagts på TV-serier. Det hör jullovet till, tycker jag. Dottern och jag har tittat oss igenom flera säsonger av Scott&Bailey på SVT Play. En ny bekantskap för dottern, men second, eller rentav third, time around för undertecknad. Nu ligger även den femte och sista säsongen ute. Strålande! Ett rufft och tufft Manchester är miljön för denna av färgstarka kvinnor dominerade deckarserie, som är intressant på många olika plan. Jag ser fram emot att få återkomma med en mer djupgående analys av Scott&Bailey i ett separat inlägg framöver.
Serien "Systrar 1968" var småkul. Mest på grund av av tidsandan, miljöerna och modet. Kände igen min mamma i varje frisyr, varje klänning och varje förkläde och mig själv, på gränsen till tonåring, i knästrumpor och vita plaststövlar. Fast de senare kom väl inte förrän runt 1970, om vi ska vara petnoga. I alla fall inte till landsorten...
I Jonas Gardells "De dagar då blommorna blommar" förflyttades vi ett tiotal år framåt, till slutet av 70-talet. Den gudomligt visslande Jan Lindblad har parkerat sig på Svensktoppens förstaplats och hela Sverige står stilla när allas vår Ingemar Stenmark kastar sig utför slalombackarna. De storblommiga och vävbelagda sjuttiotalsmiljöerna blandas upp med scener från nittiotal och nutid. En mörk, stark och episk berättelse som berör ända ner på djupet.
Men nu är det alltså både slutvilat och sluttittat för denna gång och det känns faktiskt riktigt skönt. Imorgon bitti blir det åter uppstigning i gryningen och sedan en rask entimmes promenad till jobbet. Myskläder ska hoppas ur och arbetskläder ska läggas fram. Arbetsryggsäck likaså.
Vardag igen. Gamla vana hjulspår. Rutiner att hänga upp tillvaron på. Ljusare för var eftermiddag som jag beger mig hemåt - och förhoppningsvis även ett ljust sinne, där inombords!
Ha en jätethärlig januarivecka!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
