En kopp te på favoritcaféet värmer både kropp och själ efter en uppfriskande promenad i kyla och sol ute på den bländande vita isen. Det känns att vi så sakteliga närmar oss en ny årstid nu. Vårvinterdagar redan i januari!
Jag gläder mig mycket åt solen och ljuset, som i tid sammanfaller med några tunga och mörka dagar som jag länge har fruktat för. Ett år precis, sedan jag förlorade Elsa.
Med Elsa försvann en bit av mig själv, liksom de flesta av vardagens glädjeämnen här hemma. Efter arbetsdagen tillbringar jag numera mestadels kvällarna på ovanvåningen, där Elsas närvaro inte känns fullt så påtaglig som på bottenvåningen.
Visst har det med tiden blivit lite bättre. Jag kan sätta mig i vår soffa nu, utan att genast för mitt inre se Elsas gestalt, och jag kan slå mig ner vid köksbordet utan att hela tiden i ögonvrån ana hennes bruna blick. Men hon finns ständigt där. Ibland kan jag i min fantasi höra ljudet av hennes tassar mot parkettgolvet eller knarret när hon vänder sig i sin korg. Svårast är att se henne på bild. Det försöker jag ännu att undvika.
Veckor har gått och månader - och nu ett helt år. Saknaden har blivit till en följeslagare som aldrig viker från min sida.
Så är det bara.
Under tiden och parallellt med sorgen, så fortsätter livet. Ett jobb att gå till, helger att längta till, semestrar att planera, besök att glädjas åt.
Om tre veckor slår vårt B&B, Elsas och mitt, upp portarna igen, då övernattningsgäster från Småland checkar in. Så trevligt! Huset ska städas, gästsängar bäddas, utflykter och måltider planeras. Saker som jag tycker om att göra och som jag gläder mig åt.
Men ingen Elsa kommer denna gång att med dova skall, krumbuktande kropp och våldsamt viftande svans, möta upp våra hundälskande gäster.
Ha en fin (vår)vintervecka.
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
