Vad ger man i julklapp till den som redan har allt? Jo, man ger en gåva förstås. Åt dem som inte är lika lyckligt lottade. Mycket finns att välja på. I år kommer som vanligt Hundstallet att genom min försorg få ett ekonomiskt bidrag i någon av mina närmastes namn - samt även Vi-skogen och Stadsmissionen.
Don efter person.
Annars är det ju sedan länge penninggåvor som gäller här i vår lilla skara av julfirare. I alla fall när det handlar om gåvor till den yngre - numera sedan länge fullvuxna - generationen och ja, jag skulle väl fara med osanning om jag hävdade att jag inte tycker att det är rätt så praktiskt.
Ingen julklappsentusiasm här direkt, som ni hör, men däremot en längtan efter frid, ro och gemenskap i juletid med dem man håller av. Den andra julen utan Elsa och den allra första utan min mamma. Nog känns det i hjärtat - saknaden efter dem båda.
Julledigheten är dock i högsta grad efterlängtad. Det har varit en intensiv höst. Nu är december här, med sina speciella bestyr. Två namnsdagsbarn och ett födelsedagsbarn ska uppvaktas. Något slags julfirande ska planeras. En hall ska renoveras. Böcker ska läsas. En sliten kropp ska få vila. En trött själ ska få bege sig ut i naturen. Lungor ska fyllas med hyacintdoft. Många levande ljus ska tändas och många koppar te ska drickas. De senare tillsammans med saffrans- och pepparkakskryddade bakverk. Gärna av typen nytt och nyttigt. Jag är fullständigt oortodox på det området.
Ja, på ett ungefär så, tänker jag mig det hela.
Vad önskar jag mig själv? Absolut ingenting, förutom det ovan nämnda. Det vill säga frid, ro och gemenskap - och så vila och återhämtning, förstås.
Ljusets återkomst längtar jag efter. Dags, snart, att börja planera för en liten vårresa, som denna gång är tänkt att gå till vårt östra grannland. Min mormors mormors land. My great great grandmother... Kommer jag, likt svenskamerikanerna på TV, att gråta hysteriskt av rörelse eller rentav falla på knä och kyssa marken när jag går i land? Nej, knappast. Men, precis som de, så kommer jag att känna en självklar tillhörighet. Känna att här är jag hemma. Känna mig - finlandssvensk!
Kanske börja tala med sjungande finlandssvensk satsmelodi...
Ja, svenskättlingarnas beteende har rentav blivit betydligt mer begripligt för mig, sedan jag härom året på allvar upptäckte vidden av min mormors mormors släkt. Att den inte tog slut med henne och hennes flytt till Sverige, utan fortfarande i högsta grad finns kvar. Jag tror nu förstås inte för ett ögonblick att vare sig finlandssvenskar eller finnar skulle betrakta mig såsom en landsmaninna. Men jag själv - jo, jag skulle nog känna mig som en sådan.
Så mycket betyder uppenbarligen vårt arv - så många generationer senare, filosoferar jag, medan jag printar ut ännu ett vackert gåvobevis med en personlig julhälsning, för vidare befordran till en närstående. Det är viktiga band bakåt i tiden som vi talar om - på samma gång lika oförklarliga som fascinerande och självklara.
Ha en fin adventshelg!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
