Tredje dagen vid Höga Kusten och upp tidigt för att hinna med ännu en båt, som denna gång avgår från en hamn några mil bort.
Min vana trogen är jag den första som hoppar upp ur hotellsängen och skuttar in i badrummet. Där väntar en chock! Vems ansikte är det som möter mig i spegeln? Röd som en kräfta och rentav uppsvälld - speciellt under ögonen...! Jag ger upp ett förfärat skri och väcker Mr C, som inte verkar tycka att det hela är så farligt - och när jag drar ifrån gardinerna så ser jag att han inte ser mycket bättre ut han heller. Som ett par fermenterade surströmmingar är vi - fast värre. Två rödnästa figurer, som inte haft vett att tillräckligt skydda sig mot den förrädiska kombinationen av sol, vind och vatten.
Mr C överlämnar en extra keps som han hittat i sin ryggsäck och jag tar tacksamt - men lite misstänksamt - emot den. Keps? Hmmm... Solhatt är nog mera min stil.
Efter frukostbuffén bär det iväg. Vi börjar kunna vägen nu. Känner igen alla dess kurvor och krön. De små sjöarna och havsvikarna som glittrar nere i dalgångarna. Skogsdungarna och bergsknallarna. Det gamla ödehuset. Den vackra kyrkan - dit alla vägar verkar bära. Vägskyltarna och ortsnamnen. Sommarloppisarna.
Allt detta välbekanta passerar vi nu igen och efter någon halvtimme eller så bromsar vi in på den lilla parkeringen vid färjeläget.
Som vanligt är vi ute i god tid och hinner se oss omkring lite. Ingen stor båt denna gång, utan en liten och snabb, och en överfart som snarare tar en kvart än två timmar.
Vi ska till en mycket spännande plats. Högbondens fyr, belägen på en brant bergsknalle mitt ute i havsviken. Någon fyrvaktare har här inte funnits på mycket länge och den gamla fyrvaktarbostaden är sedan många år omgjord till vandrarhem.
Så småningom anländer vår kapten - i uniform och allt - och det bär iväg. Vi står på däck och låter havsvindarna rufsa om vårt hår. Jag drar ner kepsen i pannan och försöker så gott jag kan att undvika den starka solen.
Från den lilla hamnen går en brant stig uppför berget och ibland hjälper oss trappor på traven. Så plötslig står vi där vid den mäktiga fyren. Utsikten knockar mig fullständigt. Jag får nästan svindel.
Vi inleder med en kopp te i det lilla trädgårdscaféet och funderar på hur vi ska lägga upp vårt besök. En promenad runt den minimala ön och sedan trädgårdscaféet igen för lunch, låter som en bra plan. Själva fyren har tagits i besittning av övernattande gäster och går dessvärre inte att besöka.
Det är helt fantastiskt här, men någonstans börjar jag att känna av en tilltagande klaustrofobi. Är det känslan av att vara mer eller mindre strandsatt, på en ytterst liten klippö, och inte kunna ta sig någonstans? Vi följer den blå slingan runt ön. Stannar med jämna mellanrum och betraktar, beundrar och fotograferar. En riktig sagoö är det. I vattnet långt under oss ser vi plötsligt vad som måste vara två människor. Som två små prickar rör de sig framåt i vattnet. De har simmat från den obebodda ön strax intill och är nu på väg mot oss.
Vi fullbordar vandringen runt ön och slår oss ned i skuggan under träden i trädgårdscaféet igen. Denna gång för att äta en enkel men utmärkt lunch. De två simmarna, som visar sig vara två vältränade män i sina bästa år, anländer och tas emot som hjältar av sina stolta familjer. Klädda i grodmansdräkter ser de nästan ut som utomjordingar. Cafépersonalen fotograferar och lägger ut bilder på Instagram.
Ännu en markerad slinga finns på ön och vi beslutar oss för att följa även den. Den tar oss utför berget igen, via stigar och trappor, och vidare ner till en stenig, öde strand som vi bara anat uppifrån fyren. Skränet från fågelkolonin, med måsarna i spetsen, är öronbedövande. En liten kulle, eller kanske mera som ett högt stenröse, finns en bit bort. Det ser så lockande ut och jag vill gärna gå dit, men fåglarna cirkulerar hotfullt runt sitt revir och vi avstår.
En lång stund står vi i ett halvmeditativt tillstånd och betraktar havet och horisonten. "Vet du", säger jag till Mr C, "Jag tror inte att jag kan ta in mer skönhet nu! Det finns inte plats för mer i min hjärna. Nu måste allt sorteras och få sjunka in. Det räcker så här!".
Vi återvänder i riktning mot den lilla hamnen där en barnteaterföreställning precis pågår. Tjusiga damer i sekelskiftesklänningar och enorma hattar - och så vad som ser ut som en arabisk shejk, här vid Norrlandskusten! En skara med barn och föräldrar följer intresserat det fartfyllda skådespelet, medan vi gamlingar bordar båten som för oss tillbaka till fastlandet igen.
Fast mark under fötterna igen och det har blivit dags att leta upp en lämplig plats för vårt eftermiddagsfika. Vi följer slingrande serpentinvägar och plötsligt ligger den där framför oss. Rastplatsen med stort R. Prydliga bänkar och bord och en tavla av glittrande sjö och grönskande löv att vila ögonen på medan teet kokas och intas.
Färden går vidare längs välbekanta vyer. Kyrkan, ödehuset, den vackra dalgången, loppisen... Sedan europavägen. Vi vinkar hej då till vårt hotell som vi checkade ut från redan imorse och styr kosan söderut.
Vi passerar den vackra Höga Kusten-bron igen, så småningom den lilla staden vid vattnet, det vackra deltaområdet, bruksorten som blev en framgångsrik hockeymetropol och närmar oss så småningom storstaden - ja, storstad efter Norrlandsmått mätt, i alla fall. När vi befinner oss ihöjd med det gigantiska köpmeckat, så börjar jag ge instruktioner till Mr C. Vi får inte hamna på den stora bron med vidare befordran raka spåret söderut, utan måste välja en tidigare avfart. Mr C muttrar något om att det är dåligt skyltat och jag håller med. Men - i sista minuten och i flygande fläng viker vi av, hamnar först fel, men kan med benägen hjälp av mitt utmärkta lokalsinne så småningom komma på rätt kurs igen. Tack och lov!
Genom stan i rusningstrafiken och upp på det höga berget och vårt home away from home. En stunds vila, sedan uppfräschning och så ner på stan igen. Vi lyckas hitta en parkeringsplats och strosar så i riktning mot vår favoritrestaurang.
Indisk vegetarisk biryani, därefter kulfi, dvs glass, med saffran och pistagenötter och - kan man tänka sig - för ovanlighetens skull något annat än vatten i glasen. Ett gott alkoholfritt öl är verkligen inte det sämsta och vi skålar för ännu en väldigt fin semester.
Imorgon vänder vi hemåt, med minnet av Norrlandskusten i allmänhet och Höga Kusten i synnerhet, alltid närvarande i våra hjärtan. Men återresan genom det vackra Hälsinglands inland återstår ännu och väntar oss efter en god natts välbehövlig sömn.
Fortsättning följer.
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
