De få, vita bondpelargoner som jag övervintrat och som fått tillbringa den mörka årstiden instängda i tvättstugan, torra och eländiga, finns nu sedan en tid åter i köksfönstret. Där står de i sina vackra blåvita syltkrus och samsas så snällt med den urgamla, nektarfyllda och doftande porslinsblomman.
Deras långa smala stängelhalsar vrider sig girigt mot ljuset och blommor, knoppar och vårgrönt bladverk frodas i solskenet.
Precis som vi människor är de, tänker jag. Beroende av ljuset för att trivas och blomstra.
Ljuset är nog något av det viktigaste av allt, reflekterar jag vidare, och inte minst för oss här uppe i högan nord. Nog kan vintern vara härlig på sitt vis, men vem vill ha mörker året om?
Nu så ska snart de soldyrkande pelargonerna på fönsterbrädan få sällskap av några alldeles nyinköpta kompisar. Att komma hem med en hel låda full av dessa på samma gång så robusta som skirt älskliga - och älskade - krukväxter, det är lycka för mig. Ja, pelargoner är nog mina allra mesta favoritblommor - om jag nu absolut måste välja, vill säga.
Köksfönster och pelargoner hör ihop, tycker jag. Men så småningom kommer en del av dessa glädjespridare att få flytta ut. Några brukar kampera ihop i lite större krukor och kärl ute på bron, någon förgyller det lilla bordet på grusplätten strax intill och någon eller några hamnar alltid på matbordet på baksidans altan.
Inomhus väljer jag med förkärlek exemplar med försiktigt vita blomställningar, men utomhus får de gärna vara färgstarka och matcha blomkompisarna i rabatterna. Från ljusrosa till cerise och till och med flammande rött. Enfärgade eller brokiga - alla sprider de glädje och trivsel och jag skulle aldrig kunna tänka mig en sommar utan dem. Pelargoner har jag älskat så länge jag kan minnas.
Enkla, vackra och tåliga är de dessutom. Inte kräsna på minsta vis. Behöver jag lämna dem i några dagar, så samlar jag dem bara i någon skuggig rabatt och de klarar sig hur bra som helst.
Ja, vad vore sommaren - och livet - utan pelargoner?
Men sommar och pelargontider får vi tråna efter ännu ett tag. Vårens och vårblommornas tid är nu och jag frossar som besatt i påskliljor i parti och minut och i kruka och i bunt. Penséerna står på tur därnäst - vårens första tåliga uteblommor. Men sen, så...
I väntan på solen och värmen, och när våren tillfälligt förvandlats till vinter igen, så väljer jag att göra som mina vänner pelargonerna. Jag sträcker på halsen och vänder ansiktet mot ljuset. De allt ljusare dagarna genererar välbehövligt ljus även i mitt inre. Det är lättare att vara hoppfull och glad i sinnet om våren än om hösten.
Det finns många slags förädlade pelargoner, men själv föredrar jag den ursprungliga. Den som är enkel och okonstlad - precis sådan som jag själv vill vara. Som är stark och skör på samma gång - precis sådan som jag vet att jag själv är.
Jag är så glad för våren, men är samtidigt medveten om att vi behöver mörkret för att till fullo kunna se och uppskatta ljuset. Både det därute och det som finns inom oss själva.
Ha en fin vårvecka!
/The Tea Lady
0 kommentar(er)
