teochsympati.blogg.se - Näring för kropp och själ

Jag håller långsamt på att vänja mig vid ensamheten igen, efter min dotters avfärd häromveckan. Ingen nyckel i dörren längre, inga steg i trappan, inget buller och bång från köket.

Inga flaskor, burkar och tuber i badrummet...

Jag bär dotterns briljantbeströdda examensring på mitt finger och hennes dophjärta av guld i en tunn kedja om min hals. Det senare håller jag alldeles extra hårt i de gånger som oron hotar att bli mig övermäktig och ta över hela tillvaron.

Läsandet har, som så många gånger förr när det blåst och stormat, varit till stor hjälp. Inget kan väl som en bok skingra tankarna, lugna och trösta. Vara ett sällskap.

Den som har en bok är aldrig ensam.

Igenkänning är en viktig ingrediens i läsandet. Vetskapen om att man inte är ensam. Även andra har varit där man själv befinner sig – krälande i dyn, golvad av skuldkänslor eller vad det nu kan vara.

Så skönt att få det bekräftat.

Peppiga och klämkäcka självhjälpsböcker har jag för egen del inte mycket till övers för, men det är möjligt att de kan vara till nytta för andra. Skönlitteratur som terapi tycker jag däremot är ett underskattat fenomen. En fiktiv skildring med kvalitet kan – ungefär som terapi när den fungerar bra – sätta igång mer långvariga förändringsprocesser i hjärnan och på så sätt vara en verklig hjälp till självhjälp.

Jag brukar tänka att det är lite grand samma sak med vår andliga spis som med den kost som vi matar våra kroppar med. Det finns det som ger effekt för stunden och det som har en mer långvarig påverkan.

Det lättsmälta ska inte underskattas, men för det mesta har det endast en kortvarig och tillfällig verkan. Ungefär som socker och kolhydrater skapar en bergochdalbana vad gäller blodsockret i våra kroppar, så måste man ständigt tillföra hjärnan nya kickar av den lättsmälta lektyren om den ska fortsätta att må bra – och precis som med blodsockret, så kan det då till slut få oönskade effekter...

Bättre att istället tillsätta lite extra näring och substans i både kost och lektyr, för att på så sätt uppnå en mer varaktig känsla av tillfredsställelse.

Alldeles nyligen läste jag just en sådan bok, som hade den där avgörande extra dimensionen, och som kommer att stanna kvar ett bra tag i medvetandet. Hela känsloregistret av spänning, sorg, saknad, skuld, utanförskap, styrka, hopp – och alltsammans utslängt i en vidunderlig och vidsträckt miljö, längs en väg som likt ett glänsande band löper tvärs över den nordligaste delen av vårt land. Ett lästips som jag gärna vill förmedla.

Men det berättar jag mer om nästa gång.

Ha det bra till dess, njut av septembersolen – och välj noga vad ni matar kropp och själ med!

/TheTea Lady