"Och hallå, och hallå
Så kom och sätt dig här och känn dig, go, go, go, go, go, go
Vräk dig ut med glitter och platå, ah, go, go, go
Vräk dig ut med glitter och platå"
(Magnus Uggla)
Att börja läsa memoarer och biografier är ju, som jag säkerligen redan tidigare konstaterat här på bloggen, ett ålderstecken så gott som något.
Själv sticker jag, min deckarpreferens till trots, gärna emellan med en skildring av något intressant livsöde. Särskilt roligt är det ju nu, när många ur den egna kändisgenerationen börjat se tillbaka på sina liv. För en tid sedan fick jag en bok av det här slaget i min hand, som jag sedan på inga villkor kunde släppa ifrån mig. Den här bara måste jag läsa! Full av förväntan försjönk jag i boken och tittade knappt upp igen förrän sista sidan var läst. Nåja, en lätt överdrift, kanske...
Jag har alltid gillat Magnus Uggla. En bad boy av vår tid, ett enfant terrible – eller kanske bara ett barn av sin tid? Jag har, hur som helst, genom åren, uppskattat honom mycket.
Magnus Uggla har ju genom flera decennier varit en skarp iakttagare av och skicklig skildrare av vår samtid. Från 70-talet och framåt – och med 80-talet som ett slags höjdpunkt. En modern, ibland missförstådd, variant av Karl Gerhard. Han betraktar, lyssnar och basunerar sedan ut satiriska texter till taktfast komp och trallvänliga refränger. Alltid i opposition och alltid väckande ont blod eller anstöt hos några – men alltid med humor, självdistans och glimten i ögat.
Idén till en sjävbiografi kom först när Magnus Uggla vid 60+ genomgick en ADHD-utredning och fick en diagnos. Hmmm... Kanske inte direkt förvånande, tycker i alla fall en självutnämnd amatörpsykolog, som följt honom under hela karriären. Alltsedan 70-talet, då han ofta hördes spelas på mitt studentrum, via 80-talets mästerliga musikallegorier, 90-talets umpa, umpa-refränger, som även mina döttrar tyckte var roliga, och fram till dags dato.
Magnus Uggla, som alltså nu själv debuterar som författare, har alltid haft en mycket stark aversion mot böcker. Anledningen till det, berättar han, är att båda hans föräldrar ständigt läste och böckerna på så sätt blev de främsta konkurrenterna om deras uppmärksamhet och gunst.
Uggla växte upp i en till synes privilegierad miljö vid Karlaplan på Östermalm. Men under ytan fanns det problem. Hemmet verkar ha varit delvis otryggt – det är i alla fall det intryck man får – med en äldre bror som plågoande och föräldrar som var frånvarande, även om de ofta rent fysiskt befann sig hemma i sexrumslägenheten. Magnus trygghet blev hembiträdet ”Poppe” och när hon hastigt dog när Magnus var 13 år, rasade hans värld mer eller mindre samman.
Uggla tar oss med på en hisnande nostalgitripp bakåt i tiden. Till ett Stockholm från förr, men även till England och jag – ärkeanglofilen – anar lite av en likasinnad i Magnus Uggla.
Uggla tillbringade i början av 70-talet flera somrar i Torquay på den Engelska sydkusten. Först, i alla fall officiellt, på språkresa, men sedan allt mer som konsertbesökare. Han tar oss bl a med till Oxford, där ingen mindre än Bowie himself 1973 hade en konsert i The New Theatre. Magnus och hans kompisar anlände, rustade till tänderna – sminkade och iförda strumpbyxor, hemsydda sk korts i glittrig lurex och stora vita clownjackor. Fyllda av både förväntan och hybris seglade de in, bara för att upptäcka att de fått biljetter uppe på övre läktaren...
”What?!”
Killarna gjorde flera misslyckade försök att ta sig ner till parketten, men motades varje gång tillbaka av vakterna och till slut fanns inget annat val än att göra sig hemmastadda uppe på översta balkongens främre rad.
Konserten framskred relativt lugnt uppe på läktaren, till dess att en av Ugglas kompisar fick en genial idé. Man skulle hänga ut Uggla från balkongen, för att på så sätt fånga stjärnornas uppmärksamhet.
Sagt och gjort. Strax hängde han där som en sprattelgubbe, alltför berusad för att vara rädd. Rädda blev däremot stjärnorna nere på scenen. Bowie ryggade tillbaka och stirrade skräckslaget upp mot läktaren och gitarristen Mick Ronson kom av sig och spelade fel.
Sedan halades sprattelgubben in igen...
Något jag uppskattar hos Uggla är att han under alla år av kändisskap har hållit sitt privatliv heligt. Inget skvaller, inget hemma hos, inget exploaterande av familjen. En person med stark integritet, mitt i allt det galna och upproriska samt, numera, även folkkära.
En bra mix, om man frågar mig.
Uggla har, enligt uppgift, skrivit sin bok själv – helt utan spökskrivare – och endast med lite benäget bistånd här och var av sin fru. Det är imponerande. Boken är välskriven, upplägget varierat och språket nyanserat och fint och med en humoristisk underton.
Härlig läsning och ren och äkta feelgood för mig. Rekommenderas till alla som för några timmar vill drömma sig bort och minnas sitt 70-tal!
Trevlig helg!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
