"Njut av alla "please", "thank you", "sorry" och "excuse-me", uppmanade mig en god vän - själv precis hemkommen från en Englandsresa - i ett mail, strax innan det var dags för mig att ge mig iväg.
"Här verkar dylik vänlighet vara en bristvara", fortsatte hon, "Blir så ledsen när folk som stöter ihop med mig bara ser vresiga ut ch går. Eller tränger sig före. Saknar England och den avspända relationen som folk i allmänhet verkar ha till varandra där."
Hmmm... Jo, förvisso. Skillnaden är jättestor. "Men lite måste det väl ha hårdnat till i England också?", tänkte jag i mitt stilla sinne när jag läste hennes mail.
Men nu, hemkommen efter en vecka i sydöstra England, så är jag mer än benägen att till fullo hålla med. Jag är, som alltid, djupt imponerad av det här öfolket. Av deras vänlighet. Mänsklighet. Humor. Hjälpsamhet. Överallt - i storstad som småstad, hos gammal och hos ung, i affärer, på caféer, i taxibilar och på restauranger, ja till och med på de stora flygplatserna - så finns det i alla lägen tid över för en hjälpande hand och en vänlig eller skämtsam kommentar.
I stormarknadens kassakö verkar inte någon stressa upp sig om det tar lite tid för en äldre kund att räkna ihop sina mynt och sedlar. Kassörskan gör sig heller ingen brådska, utan försäkrar sig småpratande om att allt är bra, hjälper till att packa ner varor och önskar en trevlig dag. Det gör mig varm i hjärtat att se.
Möter jag en främlings blick i folkvimlet på gatan, så får jag oftast ett spontant leende tillbaka och på bankerna kan man fortfarande både ta ut och sätta in pengar, om man nu till äventyrs skulle vilja det.
I England ser man inga tillresta tiggare, men däremot många inhemska fattiga och hemlösa, även i de mer välmående regionerna. Landet verkar ha blivit mer ojämlikt än någonsin och det är svårt och smärtsamt att se. De sociala trygghetssystemen monteras steg för steg ner. Det kostar en förmögenhet att bo - vare sig man äger eller hyr - och det statliga sjukvårdssystemet, NHS, är på väg att helt kollapsa och säljas ut till privata intressen.
Men även om samhället inte alltid erbjuder hjälp, så finns det människor som gör det. Som den man, som på väg in på varushuset Marks&Spencer stannade till och ur sin matkasse delade med sig till en trashank vid ingången. Ett mycket vänligt, respektfullt och artigt samtal utspelade sig mellan dessa två och jag, lyssnade fascinerat medan jag passerade dem.
Wow, tänkte jag. Skulle något liknande kunnat hända i Sverige?
Inte bara människor, utan också djur visas respekt och omtanke. Djurskyddsorganisationernas välbekanta insamlingsbössor finns utplacerade överallt. Utanför affärer där hundar inte är tillåtna har man ibland ställt ut en korg och en filt för att göra väntan lite bekvämare. I parkeringshusen ser man skyltar som påminner om att inte lämna hundar i varma bilar. "If you see a dog in distress, dial 999", står det där och fyrbenta gäster är en vanlig sym på pubar och caféer.
Det värmer verkligen i hjärtat på en sann djurvän.
Det har varit en fantastiskt fin resa, med många besök på de mysiga ekocaféer, som vuxit upp överallt. Ofta i enkla, lagerliknande lokaler och med ett genomgående vegetariskt, ekologiskt, rättvisemärkt och närproducerat utbud av allt från läckra bakverk till enklare lunchrätter. Tänk, om det funnits något liknande här.
Vi har fått uppleva alla typer av väder, fikat och ätit lunch utomhus den ena dagen och suttit vid en värmande brasa på puben den andra.
Det har vandrats längs havet och strosats runt i små butiker och på loppisar. Konstutställningar har besökts, liksom tunnlar från andra världskriget och flygmuséer med gamla stridsplan. Vi har umgåtts, samtalat och - viktigast av allt - fått bekanta oss med en alldeles ny liten person.
Så roligt det har varit.
Många lämningar efter vikingar och andra nordbor har vi kunnat notera - även en del av senare datum. Eller vad sägs om skylten här nedan? Nästan som hemma!
"I´ve been told you have daughters in adventurous places...!", avslöjade en parant och trevlig dam när vi träffades - och det kunde jag ju inte neka till. I alla fall den ena av dem.
Damen hade själv, i samband med en kryssning för ett antal år sedan, besökt detta äventyrliga lands huvudstad visade det sig, och "We were escorted by guards with machine guns!", berättade hon förtjust.
Hmmm...
"You should go there and visit!", fortsatte den trevliga damen, som nog var mer äventyrslysten än undertecknad.
Ja, den som lever får se...
"Är det sant att många människor i Sverige är microchippade?", frågade vårt förtjusande unga värdpar intresserat. "Nja, inte särskilt många ännu, vad jag vet", svarade jag, rätt häpen. Men vi kommer säkerligen att bli det första land som, på samma sätt som vi redan opererar in ett i chip i nackskinnet på en hundvalp, förser också människor med ett sådant. Vi är ju redan det mest internettäta, mobiltäta och kontantlösa folket i världen...
Hemma igen och visst är det skönt, det också, på sitt sätt. Mycket att smälta, mycket att sortera - och mycket att ta till sig och lära av ett enastående folk som verkar ta de flesta av livets förtretligheter med en stor portion jämnmod, ödmjukhet och humor. På ett sätt som både imponerar och berör.
Ha en fin helg!
/The Tea Lady
4 kommentar(er)
