Att börja intressera sig för sitt ursprung är ett osvikligt tecken på att man är på väg in i den tredje åldern. Ålderdomen.
Jag minns hur jag, när jag i min ungdom jobbade på folkbibliotek, fullständig oförstående betraktade de silverhåriga huvuden som flockades i släktforskarrummet - djupt försjunkna i de microfilmade kyrkböckerna. Så gick det till på den tiden. Idag kommer vi enkelt åt samma typ av information via vår egen dator hemifrån soffan.
Att jag har mitt ursprung lite varstans i vårt land har jag alltid känt till. Västergötland, Småland, Värmland, Gotland, men också Svenskfinland. Vid sidan av emigrationen till USA, pågick under nödåren även en fokvandring norrut. Till dessa skaror av Norrlandsnybyggare anslöt sig en del av mina släktingar. Där älven, skogen och järnvägen strålade samman, där sammanstrålade också de människor som skulle bli mina förfäder. I en trakt som var okänd för dem, men som blev det som vi i senare generationer skulle komma att kalla för vår hembygd.
Västgötagrenen och Smålandsgrenen är de två linjer av min släkt som jag vet mest om och som jag känner mig närmast. Sverigefinland utgjorde länge det mest exotiska inslaget i mitt släktträd. Det vill säga, det var innan jag upptäckte att det även, bakom det gotländska, fanns en koppling till dåvarande Preussen.
Min mormors mormor var född utanför Helsingfors. Av någon anledning har jag alltid betraktat henne som en enda isolerad individ. Hon gifte sig med en gotlänning och flyttade till Sverige. Min mormorsmor föddes på finlandsbåten.
För en tid sedan surfar jag runt på en släktforskarsajt och hittar plötsligt min mormors mormors namn i ett släktträd som administreras av en man med samma efternamn och från samma plats som min anmoder. Jag förstår direkt att vi måste vara släkt.
Enbart den upptäckten kommer som något av en chock, men är endast en mild västanfläkt i jämförelse med den känslsomässiga jordbävning som kommer över mig när hela bilden står klar. Min mormors mormor visar sig ha varit ett av tio barn. Det finns många ättlingar kvar och de flesta av oss härstammar från hela arméer av - frälsningssoldater!
Jag googlar vidare, lägger pusselbit till pusselbit och förstår ganska snart att det här är en spännande släkt. Det har gått bra för frälsningssoldaternas barn, barnbarn och barnbarnsbarn. För många har det till och med gått mycket bra. Det gör mig glad och stolt.
Mitt släktträd, på båda sidor, består av grenar av de mest skiftande slag. Från de taniga och eländiga och till de livskraftiga och blomstrande. Däremellan finns ett brett spektrum av människotyper. Konstnärliga och kreativa, andliga och tänkande, hårt arbetande och framåtsträvande, lättsamma och tungsinta, framgångsrika och mindre framgångsrika. Men alla har vi en gemensam stam och jag kan känna igen mig i dem alla. Att ha lite av varje i sig har ofta varit en tillgång i livet.
Medan jag lägger bit efter bit i det som är en del av mitt släktpussel, tänder jag det andra ljuset i min adventsstake. Jag låter det lysa upp i mörkret - både det utanför och det som ibland vill lägra sig inombords. Det förflutna är förförande och lockande att försjunka i, men att försöka ta vara på nuet är ändå det viktigaste.
Grattis idag till alla som lystrar till namnet Anna! Ha en fin vintervecka!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
