23 December 2018 - 16:07
Numera är december, sett ur mitt perspektiv, mer eller mindre som vilken annan månad som helst. Men jag minns en tid då årets sista veckor var som ett enda andlöst marathonrace mot julaftonen och den påföljande julledighet. Med Lucia-firanden, gymnastikuppvisingar, julcabaréer och julklappsbyten - vid sidan av de egna julförberedelserna.
Jag är ju ingen vän av julen i dess genomkommersialiserade tappning. Om detta har jag skrivit ett flertal gånger tidigare här på bloggen. Jag deltar inte i någon julklappsjakt och inte heller i någon tröttsam tävling om vem som har den mest perfekta julen. Har inget intresse av vare sig det ena eller det andra.
Julen är en svår tid för väldigt många. Så svår att några väljer att i sin ensamhet avsluta sina liv just under juldagarna, eller hastigt dör av stressrelaterade sjukdomar mitt i umgänget med de närmaste.
Julen är det ultimata testet för många familjerelationer. Laddad som ingen annan högtid.
Liksom gräset, så kan även julen verka grönare - dvs roligare och mera lyckad - på den andra sidan staketet. För precis som en person som firar sina jular ofrivilligt ensam kan förledas att tro att bara för att man omger sig med familjen så är allt frid och fröjd, eller borde åtminstone vara det, så har jag många gånger genom mitt vuxenliv tänkt att en ensam jul emellanåt skulle ha varit rena rama högsta vinsten.
Kanske skulle vi ibland behöva byta liv och jul med varandra, för att till fullo förstå den andres situation och kanske också mer kunna komma att uppskatta vår egen?
Själv firar jag inte ensam, men har ändå nuförtiden privilegiet att kunna utforma julen precis så som jag vill. Det finns egentligen inga måsten alls. Det passar mig ypperligt. Jag trivs inte med att vara en kugge i ett maskineri, utan föredrar att vara en liten självgående enhet. Helt efter eget huvud utgår jag nu från det som jag mest av allt uppskattar och sätter värde på. Sådant som dofter, blommor, granris, lingonris, levande ljus. Ett minimum av mat och nästan inga julklappar alls. Mycket vila och många långpromenader. Mycket läsning och mycket deckartittande. Värmande glögg framför en tänd brasa. Tid för tankar och för intressanta samtal. Kanske ett stilla och stämningsfullt kyrkobesök.
Som i alla andra sammanhang så föredrar jag, även under julen, att umgås med några få, nära personer. I år blir vi tre kring julbordet och det känns lagom och hanterbart. Den ena av döttrarna får jag hem. Jag gläder mig mycket åt det, men hade dottern velat fira någon annanstans än i barndomshemmet, så hade jag utan vidare välkomnat även detta.
Den andra dottern firar - och inte för första gången - julen i främmande land. Jag tänker att hon verkar ha fått gåvan att lätt kunna knyta kontakter och i de mest skiftande miljöer hitta människor som hon tycker om och som tycker om henne. Det är jag väldigt glad för och säkert får hon ett både trevligt och spännande julfirande tillsammans med sin sydamerikanska "adoptivfamilj".
Min egen jul kommer att präglas av saknaden efter en outsägligt älskad hundvän och sorgen över en förälder som så hårt ansatts av ålder och sjukdom att hon inte längre känner igen sin egen dotter. Det är ofrånkomligt att ledsnaden kommer att finnas närvarande. Men inget av det här kan jag ändra eller ens påverka det minsta genom att vara nedstämd. Så istället för att hänge mig åt sorgen, ska jag försöka att fokusera på allt det som är positivt - samt glädja mig åt lyxen att kunna vara ledig i mer än två veckor, utan att behöva betala med mer än en handfull semesterdagar. Julafton borde alltid vara på en måndag!
Önskar alla en lugn och fridfull julhelg!
/The Tea Lady
2 kommentar(er)
